Det är sådär augustimörkt. Min dag börjar gå mot sitt slut. Lillkatten jagar nattfjärilar där ute. Det ser roligt ut och en liten stund funderar jag på om jag inte skall ta och delta i den där jakten. Men jag ändrar mig. Fjärilsfångandet har alltid varit brorsans revir. Han måste få ha det för sig själv.
Vi är några som lägger ut en berättelse av en kvinna som var med om atombombsexplosionen över Hiroshima. Det är ju årsdag idag och vi bör aldrig glömma. Sven hittar den och hennes historia är verkligen läsvärd. Men på fejjan får man inga reaktioner på något sådant. Ingen orkar läsa. Det skall vara kattungar och gulligull där för att det skall delas och kommenteras. Jag blir så jävla förbannad och vill avsluta mitt konto genast. Varför skall man bry sig om ytligheten!? Varför i helvete ödsla tid på det där? Världen är full av idioter och på fejjan där sitter de/vi allihop. Men jag har blivit bättre på att bortse så jag lugnar mig efter en stund. I alla fall lite. Nej, det är knappast lönt att kasta pärlor till svin men man måste tänka att kanske kan en pärla någon enda liten gång, kanske på slump, träffa rätt. Så man skall väl inte ge sig fast än föraktet liksom väller upp inom en för de som kallar sig ens vänner, men som bryr sig mer om vem som vann den senaste fotbollsmatchen än om något som är viktigt och tar mer än tre sekunder att ta till sig.
Månen är på väg mot full där ute. Det regnar lite snyggt och försiktigt utanför fönstret här på kontoret så den syns bara inte, men den tionde skall den lysa med all kraft och vara sådär augustijättestor och mäktig som kräftskivor kräver. Men här intas inga kräftor. Vi får ha någon annan vegetarisk fest istället. Det går äta annat också såklart. Köttätare bara inbillar sig att det är köttet som är själva grejen för att de inte kan förändra sig. Inte vågar försöka med annat. Man märker snart att saker handlar väldigt lite om kött eller inte. Men just dem tänker jag inte bespotta. Jag kräver inte ens respekt för mitt eget val att inte äta kött. Jag sätter nämligen det egna ansvaret högt, lika högt som friheten att göra sina egna val. Döda en morot eller en älg, i slutänden är det ändå samma sak.
Men jag tänker gå och lägga mig nu när klockan är pass tolv. Borde inte det här bli min sista blogglänk på fejjan ändå? Jag har ju försökt stänga ner kontot förut men hamnat i de ensamma rummens förbannelse. Jag sitter så förbannat mycket tid själv ändå så jag behöver egentligen all den sociala interaktion jag kan få. Den utanför jobbet. Men hur mycket ytlighet skall man tåla för att få känna sig något lite delaktig i ett socialt sammanhang? Kanske är det bättre att käka sin frukost nere på Willmars eller sätta sig på bänken utanför ICA och ljuga en timme varje dag istället. Det där måste jag låta snurra i huvudet i natt. Men nu först en bra bok. En ynnest är det att det finns bra böcker. Utan dem skulle jag ha gett upp för länge sedan i ren leda.