Snurrigt men ändå

Jag vaknar snurrig i huvudet. Inte sådär ohjälpligt inte-med-världen snurrig som är mitt normal tillstånd, nej snurrig, yr. Morgonkissen, vägen till toaletten, är en fylleresa och istället för att äta frukost får jag vingla tillbaks till sängen igen. Ligga där och låta världen stabilisera sig lite. Och visst lugnar det sig något, inte mycket, men i alla fall tillräckligt för att jag skall kunna ta mig upp och stoppa i mig två Alvedon. Sen får det bli sängen igen. Låta dem verka och efter en stund känner jag ju att där kan man ju inte ligga så jag stapplar upp och inleder morgonritualerna med en frukost.

Jag råkar ut för den där yrseln ibland. Någon gång har jag stapplat upp för trapporna och fallit ned på sängen med kläder och allt  och sen bara legat där medan hela världens oändliga snurrande är helt uppenbart för mig och gör att jag saknar allt som heter hållpunkter. Andra gånger är det mindre snurrigt, lite sådär fyllsnurrigt fast utan droger. Har ingen aning om vad det beror på. En läkare skulle säkert säga virus men eftersom det ändå inte händer så ofta så får man väl stå ut helt enkelt.

Alltså sitter jag nu här på kontoret allmänt snurrig. Man måste ju försöka bidra till handelsbalansen hur som helst även när man befinner sig i ett icke optimala tillstånd. Dessutom blir jag snabbt “älig” (sicket bra ord det där Ovanåkersmålsordet är = mitt emellan nervös och rastlös ungefär) av att bara ligga och vänta på döden.

När jag lägger mig till slut igår ser jag mörkret utanför fönstret. Visst, det är molnigt och det bidrar till det där mörka men sommarljuset har definitivt lämnat oss. Det är bara svansen kvar på den här sommaren nu. Ganska snart kommer det att bli skolstarter och inte långt efter dem så kommer det varnas för frostnätter. Men jag gillar hösten. Det är den mest kreativa tiden under min livscykel. Det är då det brukar hända. Lämpligt också eftersom jag sen kan använda den långa kalla vintern till att realisera det som det kreativa skapar i form av arbete. Som det ser ut nu så har jag dessutom en stor del av hösten fri för egna projekt. Det är stort och viktigt. Jag kan göra stordåd. Ja lugn. Det är inget som ni kommer att läsa om i tidningarna eller lära om på tv. Stordåd här handlar bara om att få göra det jag verkligen vill göra. Era barn kanske kommer fatta det stora i det som blir. Så är det för oss otimade (o-time-ade).

För visst är vi väl missförstådda genier allesammans. Det är bara det att världen inte upptäckt det ännu. Problemet är bara att börjar man studera det där närmare bland människorna runt omkring sig så upptäcker man ganska snart att de som sätter sin egen intelligens högst och höjer upp sin egen person mest, ja ni vet de som går med i Mensa och sen gärna berättar om sim kvot med darr i rösten, att de där egentligen bara är de mest korkade. De har missat att man måste göra något med den där intelligensen också. Nått vettigt. Levererar man inte är man ingenting.

Men med stigande ålder blir allt sånt där ganska oviktigt. Man har rullat på tillräckligt många dagar i sitt liv och gjort det så gott man kunnat för att  inse att också de dagar man har kvar gott kan spenderas med bara den ambitionen. Folk får liksom tycka vad dom vill om en. Det är ändå så sällan de som prisas och höjs upp är de som är värda att stå där. Man är bara en av alla de andra, men konstigt nog är man nöjd med det. Inte på ett uppgivet sätt. Nej på ett stolt sätt. Det är lugnt och man är tillfreds med sig själv. Inte ens orolig för att döden skall komma och ta en är man längre. Inbyggt i oss alla är det där kanske. Men en gåva. Mitt liv har aldrig varit bättre än nu. Vem kunde tror det när man var tjugotvå?