När jag är sjuk så stiger liksom vansinnet där inuti mig fram på scenen och tar över showen. Drömmarna är Kafkanoveller var och en av dem och för mig, som nu är satt på parkett, enbart som åskådare i mitt eget liv, är de som de är verkliga. Jag skall inte trötta er med detaljer, inte den här gången. Men kanske är det i febern som jag skall skriva mitt mästerverk. Ut och bada i en isvak, sen sitta där blöt och låta kylan äta på en tills febern kommer och då gå in och sätta sig framför datorn och skriva den medans lunginflammationen sprider sig i lungorna och febern äter av de sista av ens krafter. Men bara skriva, skriva, skriva till det sista ordet är skrivet i dimmiga töcken och sen dramatiskt falla ihop där över datorn. Låta sig tas till sjukhus. Kanske gå att rädda – eller inte,
Ja det blev en film igår. Ojobb. En Norsk rulle där integritet är temat. Den är riktigt bra. Jag är sjuk då såklart men den väcker frågar och tankar som blir kvar i en och tränger igenom också ett sjukt och oskarpt sinne. Vid tio, när dess sluttexter rullar fram, så stapplar jag i säng och sover till nio nu på morgonen. Drömmandes diverse konstiga drömmar då som sagt. Som vanligt när jag är sjuk. Är inte yr när jag vaknar, mest susig i huvudet, bestämmer mig därför för att ändå prova att arbete. Får väl ge mig om det inte fungerar. Leta en ny film och somna in där på soffan.
Ute är det sol, det är ju solen som liksom är temat den här sommaren. Skönt trotts att jag jobbat den mesta av tiden. Pavarottis son sjunger inte längre. Det betyder sensommar. Man ser det också på sädesärleungarna som med livet som insats tävlar i vem som kan sitta kvar längst på vägen när det kommer en bil. De som blir kvar och klarar det där är de som klarar katter och andra rovdjur son som ingenting. Och tametusan om det inte skrattas och fnittras i de där sädesärleungsflockarna.
Tråkigt är det såklart att man inte kommer att få höra koltrastsång förrän nästa år. Jag spelade in Pavarottis son här i sommar så att jag skulle kunna lyssna på honom under vintern när svårmodet klämmer mig hårt i sitt skruvstäd, men sen återställde jag min telefon som krånglade och sen så fanns såklart inte inspelningen med oss längre. Med den försvann väl ett tretttiotal “nya låtar” som låg där och mognade till sig också. De som låg där och väntade på att få väljas ut för att bli med på nästa skiva. Men sånt vet jag att det finns mer av. Ni vet den där nästan synliga gröten som flyter omkring i universum som vi alla kan plocka idéer ifrån eftersom den är vår gemensamma gröt och kunskap. I det avseendet är copyright och ägande bara floskler. Alla borde egentligen få en varsin spänn från de pengar som en hit genererar eller en uppfinning för den delen. Vem kan egentligen ha mage att säga att man äger något sådant som per definition bygger på det som är allas.
Jag skall dricka upp resten av min tekopp, ja innehållet, här på kontoret och sen skall jag försöka koda lite. Ikväll är vi bortbjudna. Det händer inte ofta. Vi har inte så många vänner. Men det är ännu en anledning att hålla sig frisk. Bli frisk. Dom är iof svikare hela den där familjen eftersom de flyttar ifrån byn nu. Men man kan såklart inte annat göra än att gratulera till det. Ett bättre liv väntar i en annan dalgång. Vi skulle ha dragit om vi kunde det vi också. Så känns det oftast. Visst vi älskar huset och den här kullen och sig själv kan man aldrig fly ifrån. Men det är den där sista biten när man är på något evenemang, resa eller annat. Edsbyn – Lo(o)s, Färlia – Lo(o)s, Orsa – Lo(o)s, Östersund – Lo(o)s som nästan alltid tar knäcken på en. Färden i andra riktningen är alltid en glädjeresa. Folket och trakten likaså. Men aldrig den där sista biten genom helvetets utmarker där allt ropar “vänd om”, “vänd om medans du kan”. Men vi gör ju aldrig det vi Lo(o)sbor. Men vi borde.