Ja inte för att jag känner mig bättre idag men skall inte trötta er med min sjukdom. Igår, en dusch och två Alvedon och sen iväg till vänner för middag. Höll på att inte orka hela vägen dit, sackade och stapplade betänkligt. Men väl framme hjälpte mig trevligt sällskap, gott dricka, god mat och mycket prat genom det som blev en oerhört trevlig kväll. Sjukvården borde satsa lite mer på att få folk att glömma bort att de är sjuka, jag tror att det fungerar för mer än stunden faktiskt. Livsgnistan och glädjen är en del av både läkandet och hur man mår också när man inte mår. Alltså borde varje sjukhus ha ett gäng komiker, musiker och annat löst folk anställda, i alla fall i en numerär överstigande präster + kuratorer + psykologer. Det skulle göra skillnad, det är jag helt säker på.
Att ha vänner och kunna sitta och prata med vänner en hel kväll är en ynnest. Speciellt om de är sådana som man kan vara helt avspänd tillsammans med. Blir det märkvärdigt och pretentiöst slår jag direkt bakut. Igår var det bara trevligt. Nu är ju den här en riktig svikarfamilj ändå såklart. Flyttar härifrån i höst. Mot folket och bebyggelsen. De är de enda vi har umgåtts med här uppe sen vi flyttade hit. De kom också hit från Stockholm. Vi är utanförskapsfamiljer här uppe. Lever i våra bubblor. De kommer att bli saknade. Väcker såklart tankar om att vi borde ha dragit vi med för länge sedan. Frankrike, Italien, Portugal eller Hälsingekust. Räddat i alla fall några år. Men huset och kullen gillar vi såklart. Markerna, folket med för den delen.
Men ändå kan man såklart inte vara annat än glad för deras skull. Varje räddad själ är en själ att ropa halleluja för. Ja om man nu är lagd åt det hållet. Det räcker lite för mig att få gokänsla i bröstet. Då vet jag liksom att det är OK. Och det känner jag för just dessa våra vänner. De gör rätt och får ett lyft i sina liv. Där är jag helt säker för gokänslan finns alltså där. Man får inte vara egoist.
Frun i huset har bott i kollektiv med Persson och berättar en del roliga historier från den tiden. Per som lär Niklas att spela gitarr och Niklas som blir bättre såklart. Direkt. Känner jag inte igen det. Hur många har jag lärt? Poeten tittar fram där då och då också, men då som en medlem och låtskrivare i annat hitmakande band. Världen är full av kopplingar och det är jag så tacksam för. De dyker upp när man minst anar det. Sen är det alltid roligt att höra lite skvaller. Jag för det däremot det sällan vidare, speciellt om det handlar om folk som jag känner. Heder kallas det men är väl okänt för de flesta nu för tiden.
Idag får det följaktligen bli lugnt och stilla här på kullen med det stora gula huset. Jag undrar ibland hur allt blivit om man stannat i Edsbyn. Haft de gamla vännerna omkring sig. Jag drömmer nämligen ganska ofta om att ha vänner som kommer hem och går till kylskåpet och tar sig en macka eller en öl utan att fråga. Ja och att man gör detsamma när man är hem till dem. Men flyttar man runt så klipper man så många band till människor som man en gång var nära. De flesta andra människor man möter har egna band till andra. Det är svårt att komma in i de där slutna sällskapen. Fast kanske beror allt det där ändå på att jag är en person som vandrar mina egna vägar varje steg ändå. Har alltid varit ensam, men det har varit en vald ensamhet. Människorna har funnits där men jag behöver mycket egentid för att orka gå på. Det har nog varit tur att Karin funnits. Annars har jag nog levt helt isolerat och bortvänt från världen. Men ibland kan man ju tänka också på det som ett paradis, men vet ju att det inte är det i långa loppet. Jag älskar människor ändå. Att studera dem alla. Att lyssna på deras historier och livsöden och få leva mig in i dem och få fantisera vidare i hur det går eller i hur det kunde ha gått om det inte gick som det gick. Kanske är alt bäst som det är och blev ändå. Jag har haft ett bra liv och hoppas på några dagar till.
Imorgon är det Miss Li på Freluga-scenen. Hoppas att det som surrar runt i min kropp är borta tills dess annars får man väl stödja sig på herr och fru Alvedon då också. Nästa vecka Perssons Pack i Alfta. Lite motvilligt sådär men känner ändå att jag vill uppleva miraklet i alla fall en gång innan allt är över för deras del. Blir väl till att stå där och grinande titta ut över folkhavet som alltid. “Det skulle ha varit jag”. Men med den där gokänslan i kroppen ändå. Jag sålde mig aldrig. ALDRIG. När man summerar är det bara det som räknas ändå.