Det är bra. Det är bra. Det är bra. Nej, de är det inte, det behövs nog en, nej, kanske två, Alvedon ändå för att klara av den där konserten. Eller inte, Skit i det. Stoppar en karta i fickan för säkerhetsskull.
Dragspelaren behöver hjälp med att starta gräsklipparen. Jag med en axelprotest är väl kanske inte rätt man för jobbet (jag har problem med vår egen) men ställer väl upp. Men med lite choke startar han själv så där snyggt och smekande som bara en dragspelare kan starta en gräsklippare. Man tror nästan att det skall strömma sköna harmonier också ur den där motorn men tyvärr gör det inte det. Det är inte ens Sex Pistols som ljuder, så jag flyr därifrån. Boxar dragspelaren lätt i magen, ger tummen upp eftersom hans står där sammanbiten och redo för takeoff för farligt uppdrag över fiendeland och jag vandrar fegt iväg istället för att delta, den korta biten hemåt. Jodå min egen gräsmatta skulle behöva samma behandling. Borde ha fått det igår när jag låg i hängmattan och slöade. Men får det inte idag heller alltså. All energi för Miss-Li idag, allt som finns kvar i den stora gamla trötta programmerarkroppen, jag är rädd att det kanske inte räcker. Men det måste det.
Det regnar så in i helvetet inatt. Härligt sådant där “singing in the rain” regn som man liksom vill rusa ut i och galen dansa naken i så länge det pågår. Men som vanligt hindrar frun mig. Vill inte hon dansa runt där med mig så får det vara såklart. Men jag ligger en stund och lyssnar på regnet. Att ligga bredvid sin fru och lyssna på en regnfront som passerar kan vara romantiskt det med. I alla fall om båda är vakna. Men regnet avtar, det är som om filminspelningen är avslutad och alla är på väg hem. Sist går ljuskillen med sin lampa. Bara gardinen guppar där i vinden. Ibland utåt i vid båge och ibland sugs den fast i myggnätet. Vinden som kastar där ute och som far in genom ett av fönstren och ut genom ett annat. Tar med sig min andedräkt som luktar grill och gott vin och kaka med röda vinbär med kaffe och bär ut den över världen och ropar “han är lycklig” den ocoole där inne. Och det är han ju. För vem kan vara annat när man ligger där och lyssnar på ett sommarregn. Bekymren skickade jag iväg i en raket vid nyår. Skall göra detsamma, nästa och nästa nyår, tills jag inte producerar fler.Då spelar det ju ingen roll. Då skall jag bli den där fjärilen. Då skall jag flyga en sommar över ängarna under solen och bara njuta av att vara en av de levandes.
Jag passar på att svara på några frågor från en Amerikan och en Indisk snubbe när jag ändå sitter där på kontoret sen på morgonen. Det finns inget slut på frågorna och ibland undrar jag hur något jag konstruerat kan åstadkomma så många frågor. Ja, jag har dem själv också numera. Jag får ofta slå upp och läsa i mina egna manualer hur jag tänkte den där gången. Man blir lite gud liksom. I den bibel man skrev finns sanningen men sen tolkas den kanske inte alltid så som det var tänkt från början. Den tjugoåttonde är det fjorton år sedan projektet startades, bara en sjuk människa kan fortsätta och fortsätta. Men det är väl i alla fall en liten förmildrande omständighet att jag i alla fall inser det. Men är det mitt livsverk? Nä, knappast. Vi är gudar i de världar vi alla skapar själva, utanför dem är vi bara de där skeva snurrande små kugghjulen som snurrar på och på tills vi byts ut. Alla ganska lika och med samma patina mot slutet. Man får vara nöjd med det