Strumpor på. Första gången sedan kallperioden kring midsommar. Tvekar lite innan jag drar på dem, men vet ju att sitter jag där stilla på mitt kontor en sådan här morgon så fryser jag snart. Men det är förhoppningsvis bara morgondimmor det där som hänger amerikanskt söderskt fuktdrypande i luften där ute. Förhoppningsvis jagar solen bort allt det där efter hand som dagen går och då åker strumporna snabbt av igen. Man vill hålla ett fast grepp i sommaren än ett tag. Fötter utan strumpor kan enkelt och självklart hjälpa till med det.
Ibland känns det som om man skulle vilja ta upp den laddade revolvern ur lådan, stoppa den i munnen och trycka av. Som Hans Lidman. Igår kväll kändes det sådär. Det är segt, jag är trött, borde sitta i en Italiensk liten by och samla tankarna som någon på fejjan skrev att hon gjorde igår. Men det ser såklart inte ut sådär för mig. Vila och hämta hem belöningar är väl inte min grej. Dragspelarens farsa fäste ett gäng dynamitgubbar kring kroppen, gick ut i skogen, till bäcken, och tuttade på. Det är också ett värdigt och mäktigt farväl tycker jag. Och kanske hade jag gett upp för länge sedan jag med, men så bestämde jag mig den där kvällen för så länge sedan. Jag lever tills det tar slut. Så var det tvunget att bli. Inte långt kvar ändå nu. Så revolvern får ligga kvar i lådan. Den som Hans Lidman inte kunde motstå som en väg ut. Också han satt där ensam i utanförskap. Dynamiten ja, den ligger också där den ligger. Arvtagare får väl skeppa den till en polisstation som vederbörligen får utrymmas. Poliser är inte så tuffa längre. Om de inte har att göra med fyllon eller handikappade då såklart. Men tre ton bergssprängardynamit smäller inte av bara sådär. Den blev ju till en succé för att den var säker. Men i soptunnan skulle det ju kunna göra skada. När den körs in i vämeverket i Bollnäs.Ingen skulle fatta vad som hände och det skulle bli rubriker. Bättre att smällas av då en kall novembernatt när man fyller år. Men katterna är så skotträdda. Synd det. Så den får nog ligga.
Just nu känns det som om packet får vara på lördag. Jag visste det. Bekvämlighetsflagg är hissad. Men vad i helvete skall jag dit och göra. Det finns för många jag en gång kände där och som jag inte längre känner. De är packade – jag är inte det. Orkar inte med det där. Inte längre. Behöver Italienska byar som sagt. För att samla mig. Platser där jag inte känner en enda kotte och där det är svårt och oförutsägbart inte så jävla lätt och enkelt. Hatar Småstadslivsmentaliteten och dess efterföljare. Vi pratar om film och teatergänget här alltså. Det finns bara en omogen nollställd humor i det där. Orkar inte med det. Tar upp revolvern om jag ens måste tänker vidare på skiten. Ändå så måste ju folk få gilla vad de vill. Vi är olika, gillar olika, och nog fan är det bra. Jag kan bara välja bort det jag inte gillar. Inte välja åt andra. Fast man vet inte. Packet är väl lyssningsvärda och poeten säger att jag kommer att ångra mig. Vad poeter vanligtvis inte vet är att jag sällan gör det. Står mitt kast. Jag har tagit tillräckligt många dåliga beslut för att ha hunnit lära mig att ångra sig har man inget för. Men vad vet upphöjda om det. Inte ett smack. De lever i en annan värld och surfar ut på turnéer som tröstar för stunden. Känner att de är älskade de där veckorna. Sen när den är slut så sitter de också där i den stora tomheten med revolvern i näven. Allt blev bara mer tomhet och värre. Tänk på det när du ropar in den där artisten för tredje gången nästa gig du är på. Hen får betala med det svartaste svarta senare, det behöver inte du. Fast det borde såklart vara tvärt om. Men det är inte tvärt om. Jämvikt.
Högar av jobb ligger här och väntar framför mig. Vi borde vara hundra personer som jobbade med det här, men det är bara jag. Jag orkar inte ens ta striderna längre. Orkar inte förklara för dem som inte fattar. Men jag jobbar på. Först idag skall jag hjälpa en Parisare att komma igång. Man använder mycket tid till att hjälpa människor i open source världen. Eftersom man fritt ger bort sitt jobb i svett och tårar så förväntas man också såklart hjälpa till gratis. Helst snabbt. Ta inte ge är devisen för nästan alla. Åtminstone har jag gett mer än jag tagit. Det kan ingen ta ifrån mig. Inte det, men det mesta annat såklart.
Bäst att ta tag i allt. Skall man äta en elefant får man ta en tugga i taget. Helvete vad många år jag tuggat på nu och det där jag äter på ser fortfarande ut som en elefant. Det syns inte ens att jag ätit. Jo på MIN mage såklart. Hur som helst kan jag inte låta bli att le lite när jag tar tekoppen och kliver in på kontoret. Här mår jag ändå som bäst, Nu gör vi en torsdag av den här dagen. Jobbar fram solen och sommaren igen.