Riktigt vill det säg nu inte ikväll där i studion. Elaka tungor må säga att det alltid är så men vad bryr jag mig om sådana. Jag är van både tungotalande fån “de där” – jag inte Edsbybo – och att det inte vill sig. Det är bara så det är ibland. Det kommer och det går och den där gröten som flyter runt i universum pulserar ibland utom räckhåll för ocoola gubbar. Jag kan acceptera det. Lillkatten vill gå ut från kontor och studio. Ja det skramlar också i katters öron. Jag beviljar utträde. Jag lägger klart den där gitarren och skiter i baspålägget. det får bli en annan dag. Eller kanske senare. Istället sitter jag här och skriver ord. De är som vanligt inget annat. Bara ord utskickade för att aldrig återvända igen in i ocool gubbes huvud. Musiken kan jag ibland återvända till. Som en narcissistisk eftergift till den där inne som faktiskt kan tycka om den som är jag. Men inte orden. Inte heller radio. Jag kan aldrig läsa igen eller lyssna igen på det. A L D R I G ! ! !
Prylgalningarna samlar förstautgåvor av böcker och orginalrepade vinylskivor för att de är just prylgalningar. Vinylskivor kan duga nyproducerade också om man vill vara cool men inte är det. Man är egentligen inte intresserad av orden eller musiken såklart. Man tycker rätt och äger för att äga eftersom det är det näst bästa efter att känna de rätta. Att namedroppa sig upp på höjdernas höjder slår varje egen gärning och selfies på väggen med rätt personer får likasinnade att falla på knä i avgrundsdjupa ångestattacker av just avund. Men vi behöver alla våra nappar för att inte falla i gråt. Har inte också jag mina. Fast inte när det gäller musiken, böckerna och filmerna ändå. Åtminstone där är jag fri. Men jag tänker inte sätta mig på de höga hästarnas tron för det. Andra sätter mig där så gärna. Det är så lätt att överföra sina egna misslyckande i andra och låta dem ta skulden istället för att själv stå en stund i stupstocken. Inte ens där kan jag såklart själv svära mig fri.
Jag skulle så lätt ha kunnat tagit till mig drogerna som en väg att ta mig framåt som andra kamrater från förr tog som utväg när livet krävde allvar av dem. Fuskat, tagit den enklaste genvägen. I alla fall är det så jag ser på det. Men visst jag vet ju att man alltid betalar samma pris antingen man tar genvägarna eller inte. Men jag har aldrig tyckt om att bli packad. Jo, det duger som reset. Men gillar inte när hjärnan lossnar. Jovisst det lugna avspända efter en whisky gillar jag men inte lossnandet från verkligheten. Jag är tillräckligt utflippad i huvudet utan kokain och LSD. Flummig utan tetrahydrocannabinol det vet alla som känt mig. Jag känner tillräckligt många som är självutnämnda genier påhejade i sin upphöjdhet endast av THC. Men man väljer sitt liv. Man väljer sina skygglappar. Man väljer sina sätt att fly. Det kan jag inte klaga på. I alla fall man respekterar mig för mina flyktvägar. En kanelbulle för mycket. Knark för tjocka ocoola gubbar. Lagligt dessutom men knappast nyttigare. Kanelbulle och whisky när det är fest är hur patetiskt som helt. Det är inget för rockhjältar liksom. Tur man är ocool gubbe då.
Imorgon tillverkningsdag. Löda, löda, löda tills lungorna är fulla av lödrök. Droger det med såklart. Men glädjen finns där. Men vad jag egentligen skulle behöva – mer än en löddag – är en PT. En som aldrig släppte taget, tvingade mig in i en sån där maskin också de dagar jag ville kasta mig på soffan och ta mig iväg från Lo(o)s och livet med en bok som flyktverktyg. Få mig att svettas, utveckla muskler och till slut motvilligt må bra. Sänka blodtrycket, minska pulsen och öka det desperata för att ge sig ut på manbarhetsproverna, köra klassikern, springa maraton och visa att jag är en riktig man. En att räkna med. Hålla mig på armslängds avstånd från hjärtattackerna, de som är dödligare när man bor såhär, långt borta från räddarna. Men det är där det alltid fallerar. Vill man egentligen leva längre än den tid han/hon/det/gud och jag kom överens om den gången.
“Du lever tills du dör.”
“OK. Jag lever tills jag dör. Men inte längre, lova!”
“Jag lovar.”
En kanelbulle för mycket, kan det vara att fuska på samma sätt som en överdos? Nä inte va? Vi skiter i det där med PT också. Det är som det är. Man lever tills man dör. Också som den man blev. Lite amen över det om man tänker efter.