Jag sitter och programmerar hela dagen. Det flyter på och jag mår som bäst. Ute regnar det, spöregnar och det gör inte min belägenhet sämre. Det är iof kallt så jag får hjälpa till med ett element. Mina vedkaminer står här fortfarande oinstallerade. Kommer jag någonsin ha råd att installera dem? Ja man får hoppas det. Men det är som det är. Man får stå ut med det. Det är klart att det är lätt att misströsta ibland. Varför arbeta vidare om man inte ser framgång. Bara galningar går vidare och det gör mig alltså till en galning. Men det visste väl alla redan inklusive jag.
En liknande företag som vårt med ett skitprotokoll, ja ett riktigt hjärndött protokoll, blir uppköpta av Samsung för 200 miljoner dollar förra veckan. 200 * 6,7 = 1340 miljoner. Det skulle såklart ha suttit fint här med. Men summorna är såklart så skrattretande för det det betalats ut för att man bara kan fortsätt att garva här på kontoret. Men det fungerar ju sådär och vi galningar inbillar ju oss alltid att vår egen lösning är den bästa. Ja konstigt vore det ju liksom annars. Men en del behöver ju tänka förstås för att förstå det. Galna genier och så. Men det finns vi andra envisa vanliga också. Måhända galningar i mångas ögon vi också då alltså men envisa för det, och vi behövs, för annars händer inte ett skit på utvecklingsfronten. Det är sällan uppfinnarna som tar kulorna.
Men om man då skall leka med vad man skulle gjort om man fick en miljard bara sådär inbetalt på sitt konto. Först skulle man kanske ägna tid åt att bara titta, räkna och studera alla de där nollorna. Logga in på internetbanken och bländas av dem ungefär som man gör av motsvarande nollor – i form av ingenjörer – på det där företaget Samsung köpte då förra veckan alltså. Sen skulle man kanske inse att man kunde köpa en Ferrari eller nått sånt där vrålande om man nu ville. Nöja sig med det. Renaulten snurrar än, men kanske borde man byta kamrem och köpa vinterdäck och ta en rekond. Men en ny bärbar, installera kaminen och nån mille till barnen skulle man kanske ordna med ganska direkt. Nya strumpor och kalsingar likaså. Frugan skulle säkert behöva lite kläder hon också. Men sen då? Vi har ju liksom allt redan. Vi är inte som de där som saknar allt. Ny gitarr? Varför det när man har en. Nytt hus när det här fungerar ganska bra. Allt skulle sannolikt bli precis som vanligt. I alla fall om man nu fick jobba vidare. Jag gör ju redan det jag vill liksom. Så man fick väl skicka iväg de där pengarna någonstans så att de gjorde nytta. Fanns nog ingen annan utväg om man ville få arbetsro.
Slutsatsen är alltså att det liksom är lika bra att man inte får 200 miljoner dollar inbetalt på sitt konto. Det blir bara problem som tar en massa tid från det man egentligen vill göra. Andra kan oroa sig över de där pengarna man inte har och sen deras förräntning när man har dem. Jag tror vi har det bäst utan dem. Ganska säker på det.