“Minns du Jenny?”
Han drog med spretande fingrar på den stora handen genom det tunna hår som nu var grått och livlöst – dolt under en rockhatt normalt – men som när han var ung var en tjock kalufs som alla flickor i Edsbyn velat dra sina fingrar eller placera sin lilla söta näsa i och ja, förresten, gjort det också. En efter en, i en aldrig sinande ström. Men alla bara en kort stund innan det var nästas tur. Alltid en till i kön. Han hade det där som jag aldrig haft. Flicktycke. Det var så lätt för sådana som honom. Det sådana som jag fick jobba hårt för. Oftast räckte inte ens det.
“Du menar snygg-Jenny som hängde med bandykillarna? Hon som spelade fotoboll också?”
“Ja precis, det är henne jag menar. Minns inte vad hon hette i efternamn”, Jag kommer inte ihåg så många namn längre, de har alltid varit mindre viktiga än människorna för mig. Somliga tror att det är namn som gör folk viktiga, för mig har det alltid varit att lyssna med tålamod när ingen annan gör det.
“Hon var en dryg djävel den där tjejen” slängde han tillbaks. “Ja alla de där idrottstjejerna var riktiga mallgrodor. Vi med gura i hardcase, stripigt långt hår och rocken i blodet var i alla fall inget för dom. Dom trodde att dom var något bara för att dom hängde med dom där bandykillarna. Visst dom var ju av samma skrot och korn dom där bandykillarna också men dom presterade ju i alla fall något annat än att bara vara ett vackert ansikte och ett par ben som särade sig när bandyspelare bad om det, ja oftast dessutom innan om man tänker efter.”
“Så du var aldrig tillsammans med henne?” Jag måste ställa frågan. Han hade varit med alla andra då när det hände. När hans karriär tog fart, när tidningarna började skriva, skivorna sälja och gigen gick med vinst syntes också bandytjejerna i hans kvart. Alla de där som spottat efter oss när ingen visste vilka vi var.
“Varför frågar du om henne, jag har till och med glömt att hon funnits och alla andra med av de där uppblåsta typerna som var malliga som blommor en midsommarhelg men som sen vissnade och försvann till hösten. Nu för tiden har de bara hårt färgat hår och bitterheten kvar. I alla fall de flesta av dem.”
“Jo jag hittade henne vid vägkanten en gång. Efter gamla landsvägen ner mot Ovanåker en sen kväll, tror det var en fredag.Jag hade gått av mitt skift klockan tio på Träförädlingen och åkte som vanligt några svängar genom Långgatan, men alla var tydligen någon annanstans den kvällen. Det var bara några småtjejer ute, annars tomt, Södran var stängd och jag var själv. Som vanligt. Jag var ju själv för det mesta ändå”
“Ja du var en underlig jävel du…”
“Hursomhelst så åkte jag efter gamla Landsvägen, inget jag brukade göra men det var vår och vackert och jag fick för mig att svänga in efter den där gamla vägen efter ån. Antagligen den vackraste vägen i världen förresten. Ganska precis när jag kom ner mot Ovanåker så såg jag ett ben som stack upp en bit mot vägen från sidan ner mot Voxnan. En vit Conversesko och jeans var det som syntes. Jag bromsade in såklart. Otäckt som fan. Tänkte om någon dumpat ett lik, ja, de gick ju många kriminalserier på burken på den tiden. När jag rundat bilen – minns du den där vita Amazonen jag hade – så såg jag ju att det var en tjej. Långt trassligt hår, en stickade tröja, och hon låg med huvudet ner mot vattnet, röde sig inte, och jag ropade “hallo” – som Person ropar du vet – men hon svarade inte. Hon låg så nära åkanten att jag fick dra upp henne i fötterna innan jag kunde vända på henne. Nu stönade hon i alla fall. Lealös var hon, helt, men vad jag kunde se var det inget annat fel på henne än att hon var borta. Ingen avskuren hals eller kniv i hjärtat. Kläder i ordning och så.Lite skitig men, helt borta, annars helt OK.
“Det var som fan, var det hon?”
“Ja, det såg jag ju sen. Hon var ju sådär förbannat vacker som en del är. Dockskön. Stora bruna ögon, långt ljust hår. Ganska mager, snygg snarare än sexig liksom. Ja du minns. Alla som sett henne minns. Men onåbar och alla utom bandyspelarna visste det. Nu var hon inte så jävla vacker. Skitig i ansiktet och likaså på kläderna, som om hon krupit hit och ramlat flera gånger. Håret var trassligt och hakan full med löddrigt drägel som rann ur en mun som var halvöppen med tungan ute. Ingen vacker syn. “Hur är det” frågade jag och hon mumlade något jag inte hörde. Så jag bar in henne i bilen. Satte henne i passagerarsätet och där satt hon mot dörren som en säck. Hon var ju inte tung. En enkel match att lyfta in också lealös för en fabriksarbetare med rockambitioner. Inget säkerhetsbälte såklart. Ingen använde säkerhetsbälte på den tiden. Ja jag visst ju inte vad jag skulle göra. Måste ju skjutsa hem henne. Men jag visste inte var hon bodde. . Fyllskallar hade man ju skjutsat hem förut.”
“Tror hon bodde uppe Roteberg, i någon stor kåk där mitt emot Ullungen.”
“Ja, jag visste i alla fall. Så jag åkte mot Edsbyn igen. Tänkte att jag kunde hitta någon som visste var hon bodde. På vägen dit så spydde hon ner både bilen och sig själv strax utanför Edsbyverken. Jag stannade och tog min jacka och torkade av det mesta. Hon piggnade till sig lite efter den där spyan Sa hon vill dö, att hon taget en burk tabletter. Då fattade jag ju att det var allvar det här så jag stoppade in två fingrar i hennes mun, långt ner i halsen, så att hon spydde igen, på mig, på sig själv, i bilen där utanför ett nattsvart Edsbyverken. Gjorde det några gånger. Tills hon bara hulkade och inte fick upp något. Hon svor och bad mig sluta varenda gång men jag tvingade henne. Lät henne inte komma undan. Sen försökte jag få henne att berätta var hon bodde. Men hon ville “inte hem, absolut inte hem” sa hon gråtande så jag tog med henne hem till mig. Lämnade bilen som den var, nerspydd och stinkande och bar upp henne upp till min kvart.”
“Åfan!”
“Ja, tänkte väl att hon kunde få piggna på sig i min lya och att jag kunde skjutsa hem henne sen. Funderade på att skjutsa henne till akuten i Bollnäs också såklart, men nu verkade hon vara i ganska bra skick. Så när hon kom upp klädde jag av henne ner till trosor och bh. Tvättade av ansikte och hår i det där lilla tvättstället jag hade, på den där lilla toan, om du mins. Tvättade av så gott det gick. Hon blev skapligt ren men luktade såklart inte så gott. Ingen lätt uppgift att tvätta någon ordentligt med en så lealös kropp i det där lilla utrymmet. Hängde på henne en av min T-shirts när jag var klar och bäddade ner henne i min säng. Sen satt jag där och tittade på henne. Vågade fan inte sova. Tror jag satt där hela natten faktiskt. På morgon vid sjutiden var hon tvungen att spy igen. Hur kan man spy mer när man redan spytt upp allt? Jag torkade upp den stinkande pölen som hamnat på golvet bredvid sängen och satte mig i stolen igen. Hon var vit som ett lakan. Helt äckligt vit. Jag har aldrig sett vitare hud. Då hade man ju aldrig sett någon död på riktigt. men det var väl såhär man föreställde sig dem. Lite senare började hon skaka, frossa, så jag bredde om henne täcket, men hon sa “håll om mig”, så jag la mig där bredvid henne och höll om henne. Till slut avtog skakningarna och hon somnade och det gjorde jag med. Helt utmattad efter en natts vakande som jag var.”
“Varför har du aldrig berättat det där? Det var som fan. Räddade du henne?”
“Ja det var ju något mellan henne och mig. Men “räddade” jag vet inte. När jag vaknade var det mitt på dagen. Vårsolen lyste stark och bländande in genom fönstret. Jag var ju inte van att ha någon annan i den där sängen. Jag var ju ingen av de där populära som flickorna ville följa med hem. Ensam mest. Men när jag vaknade så låg hon där på sida och tittade på mig. Såg mycket bättre ut nu. Inte helt vit i hyn, lite blod hade letat sig ut under huden till kinderna och gett dem lite fäg. Minimalt, knappt synbart men färg. Ja, håret som annars alltid var sådär perfekt, var ju som en sådan där svabbtrasa som man gör ren båtdäck med och smink fanns det ju inget kvar. Men hon var vacker sådär också. Och hon sträckte sig fram mot mig och kysste mig på pannan och viskade “tack”. När jag försökte fråga vad som hänt satte hon bara sitt pekfinger mot min mun och kröp sedan närmare, kröp in i mig och sen låg hon där och grät. Jag höll om såklart. Låg där bara och höll om henne i timmar. Mot kvällen fixade jag lite käk. Hon duschade. Fräschade upp sig. Åt väl inte med den bästa aptiten i världen. Jag tvättade hennes kläder i handfatet med Y3. Hon frågade om hon fick stanna. Och såklart fick hon det. Jag kastar inte ut någon som behöver någonstans att sova. Inte ens en av de malliga. Det ringde på dörren på kvällen. Det var väl någon av er i gänget. Men vi låg där tysta i sängen tills det slutade ringa. Hon grät ofta fortfarande och jag höll om henne för att hon ville det. Fullt påklädd var jag vill jag tillägga.”
“Spännanden, Fortsätt, fick du av dig kläderna?”
“Somnade väl där på kvällen senare igen. Ja vi småsov väl hela dagen. Vi sa inte så mycket. Hon ville bara att jag skulle hålla om henne. Hon grät ibland och var som en litet rädd flicka. Så jag höll om och fanns där. Kunde inte annat. När jag vaknade på morgonen så var hon borta. Ingen lapp ingenting, bara borta.”
“Helvete och du fick inte ens komma till?”
“Lägg av ditt äckel. Fanns inte ens på kartan. Och du vet hur det var. Jag var ändå så jävla livrädd att göra någon med barn på den där tiden så…. Ja, det hade väl inte fungerat ändå. Men hon var ju i behov av trygghet. Den kunde jag ge. Det hade jag överflöd av. Åtminstone det ville någon ha av mig.”
“Jag skojade bara. Men träffade du henne igen innan du stack?”
“Ja jag såg ju henne med bandykillarna. Men hon låtsades aldrig som hon kände igen mig efter det där precis som före. Bevärdigade mig inte ens med en blick. Dom var ju så där dom där tjejerna. Men skitsamma. Hon verkade ju vilja leva igen i alla fall. Sånt är bra. För jag vet att hon gifte sig sen med någon chef i Bollnäs och fick en massa ungar. Fick reda på att de har en stor villa där nu med pöl och allt. Jag har sett den för en kompis till mig bor granne med dem. Jag kände igen henne direkt när jag såg henne, men inte hon mig såklart. Eller också låtsades hon att hon inte gjorde det. Men hon såg glad ut, sa “hej” och var lika snygg som förut. Äldre visst, men på det där sättet som de där skönheterna åldras om de slappnar av. Värdigt. De blir egentligen bara vackrare med åren om det låter åldrandet ske och rynkorna komma som de vill.”
“Men du fick alltså inte ens ett tack?”
“Nej, men hur tackar man för något sådant där. Hennes tid var väl inte ute helt enkelt. Jag råkade komma förbi. Jag åkte inte efter den där vägen så jävla ofta. Det var en ren slump. Ja eller inte då om man vill tro på det viset. Helt klart är att om jag inte åkt där så hade den där chefen i Bollnäs fått leta en annan fru. Det blev ju bra det där till slut. Hon fick kanske ett bra liv eller också bestämde hon sig som mig för att leva det hon hade tills det tog slut, bara sådär. Avtal med han/hon/det/gud och det det för med sig.”
“Ja det var som fan. Men det var väl typiskt för dig. Enda sättet du kunde få en tjej i din säng på den tiden din jävel. Ha ha ha. En halvdöd och nästan medvetslös. Det var ju bara rock’n roll i ditt förbannade huvud. Alla tyckte nog du var konstig som fan. Inga tjejer vågade närma sig en galning som dig. Ha ha. Hörde flera säga det. Du var helt enkelt en looser.”
“Äh lägg av, nån fanns det väl. Fast kanske tyckte de mest synd om mig ändå, eller hade blivit över och var desperata. Hursomhelst låg en av de där vackra Edsbyidrottstjejerna i min säng en gång. Och jag låg bredvid som om jag vore den där målgörande bandyspelaren som alla dom där ville ha. En stund var det så i alla fall. Jag var någon också i deras värld.”
“Ähhhh skitpåre’ jag har legat med dem alla – ja inte med Jenny då – sen dess. Dom var inte bättre dom där än några av dom andra. Dom ville bara ha stjärnglans på sina kroppar och köttsliga lustar tillfredsställda kokade i lustans stinkande kroppsvätskor. Kåta som alla andra.”
Sen gick han, han som blivit rockstjärna. Jag kunde ha hängt med på den där rokstjärneresan, stått där bredvid honom, tagit alla de där som ville ha stjärnglans i min famn, gett dem stjärnglansorgasmer och stjärnglansbarn , ja, jag med. Men gjorde inte det. Det var för mycket sälja sin själ för att jag skulle kunna ta det. Han som nyss gick betalar priset. Han förtjänar all respekt för det. Jag vet att det är högt. För högt också för honom – egentligen. Jag var aldrig redo för det priset. Aldrig. För om jag hade varit det så hade jag bara åkt vidare och lämnat den där Converseskon och det jeansklädda benet som stack upp ur diket åt sitt öde den där kvällen. För det är så man måste vara. Det är det som är priset.