En gång tänkte jag att jag skulle samla alla dåliga recensioner och alla andra misslyckanden i en låda, sätta upp de värsta på väggen, ja ni fattar. Men det blev såklart bara för mycket. Bara att titta tillbaks ett antal år fyller lätt en vägg här på kontoret. Och då skall man vara medveten om att väggarna här är jävligt stora. Så jag gav upp de där.
Numera spar jag inga klipp eller annat. Inte de få segrarna heller. Det får gå till förgängelsen. Min eftergift till behovet av att lyfta mitt ego är en mapp på datorn som heter “uppmuntran”. Där har jag klippt ut från skärmen när folk har sagt några vänliga ord i ett mail eller på facebook eller annorstädes. Tanken har varit att jag skall kunna använda det där den dag när mörkret är så kompakt att det är svårt att ta sig ur det. Hittills har det bara varit en mapp på min dator som sakta fylls på och med lite tur kommer jag aldrig att ens behöva den i det syfte den skapades.
Men jag är glad att jag har den. Inte för de goda orden i egentlig mening. Men såklart att de också värmer. Men mer glad för människorna som orkar säga de där uppmuntrande orden. Just de människorna är lite bättre än alla andra. Inte för att de säger dem till just mig. Jag är nämligen helt säker på att just de här människorna säger sådana ord till andra i sin omgivning också. De är helt enkelt bättre människor. Som vill gott. Jag kan bara hoppas att i jämviktens namn flödet tillbaks till dem är detsamma. Kärlek och upplyftande ord är de värda var och en av dem. Men det är inte en rättvis värld. De som ge mest får oftast minst. Jag önska av hela mitt hjärta att det inte var så just för de här människornas skull. De som defacto är bättre än oss andra.
Den andra gruppen är såklart så mycket större. De som inte orkar säga något positivt, de som alltid tycker att de själva kan bättre, de som alltid tycker att allt är skit om inte en upphöjd, en av dem, eller en av dem godkänd, inte själva producerat. De som sparkar neråt och slickar uppåt. Mänsklighetens gissel. För utan dem så skulle dikterna som ligger bortglömda i byrålådor världen över nå ut till folket. De fantastiska historierna om liv, glädje och djup misär som får oss att gråta och skratta, spridas över världen. Musiken som aldrig någon endaste en glömmer efter att ha fått lyssna på skulle ljuda i världens alla högtalare. Uppfinningar som vi inte ens kan drömma om dyka upp och bli synliga. Utan dem så skulle vi helt enkelt ha en bättre värd. Om folk sa “kör, det är en förbannat bra ide'” när någon försiktigt berättade om en. Eller när någon ville lyssna på den där försiktigt blygt framviskade dikten. Eller om någon vill läsa den där historien om en mormor som levde ett liv, eller om någon lyssnade tre gånger på en låt som förtjänade tre gångers genomlyssning fast ingen endaste en visste vem som framförde den.
Jag har vänner som skriver, musik, texter, dikter, fler än vad jag trodde när jag började skriva själv. De är såklart genier till skillnad från mig. Jag gör inte anspråk på det. Det är bara därför som jag vågar lägga ut mina texter. Mina ord är bara ord i sin egen rätt. De läses nästan aldrig. Oftast inte. Men ändå fler gånger än mina vänners texter eller musik som oftast inte ens är skriven. Visst det är dåligt och tråkigt för det mesta det jag skriver. Det är jag den förste att erkänna. De tar en tekopp eller en kaffekopp att skriva. Också jag kan såklart skärpa mig och fila och fila. Men de, mina vänners verk, läses eller lyssnas inte på av någon. De ligger där i huvudet som ofullbordade mästerverk, eller också ligger de där i lådor tillsammans med tretton refuseringsbrev och tankar om att vara oförstådd och mästaren som ingen ser. De ges inte ut på eget förlag för att “det inte är på riktigt”, de läggs aldrig på en blogg eller på Spotify för att det är som att kasta bort mästerverken. I alla fall i det är jag fri. Jag som alltid varit så rädd för vad folk skall tycka. Nedärvd bondängslan. En dag vaknade jag upp och det där var borta. Jag behöver inte just den kärleken för att överleva och göra det jag vill. Vad än jag gör så kommer 99% att tycka det är skit och dynga. Man måste själv välja om man skall lyssna på den enda procenten och faktiskt göra något eller hålla tillbaks och tryckas ner av elefanten i de 99% som egentligen inte bryr sig om något endaste enda dugg än det de själva gör i alla fall. Det som alltid är bäst.
Så när man står där i valet om att göra något eller inte göra något har man bara sig själv att gå till ändå. Man skall inte fråga sig om det man gör är “bra” eller “dåligt”. Det förändras ändå över tid och är ändå bara tyckande. Det är bara de som inte ännu lever som vet vad som verkligen är bra idag. Så man får lita på sig själv. Känns det bra så är det OK. Kör bara. Det är rätt. Genom att köra på så utvecklas man dessutom. Man blir inte ett geni utan att göra en jävla massa dåligt. Det är bara en villfarelse av de som är så slöa och som inte är beredda att jobba sig fram mot det som är bra. Det krävs slit om man vill bli geniförklarad.
Tänk om alla gick ut högstadier med övertygelsen om att allt är möjligt för mig, att hela världen ligger öppen för mig, JAG KAN ALLT JAG VILL. Att det var just det som var inträdet till arbetsmarknad och högre studier istället för betyg som baseras på rätt eller fel. De som trycker ner istället för att lyfta. Tänk om vetgirigheten hade bevarats intakt till högstadieexamensdagen. Vilken champanjekorkssmällsdag den examensdagen skulle ha varit för alla ungar. Nu är alla dörrar öppna, ge er ut och ta för er. Ni kan göra precis vad ni vill. Ni duger precis som ni är och ni är alla underbara.