Jag har tre barn. Jonas som är 25, Niklas som är 22 och VSCP som fyller 14 idag. Jonas och Niklas klarar sig bra och kommer så att göra. De flyger själva. VSCP gör det däremot inte. Behöver jobbas mer på. Alltid mer.
VSCP är i och för sig bara ett projekt. Jag har jobbat på det där projektet snart varje dag i fjorton års tid nu. Tänk dig själv att du skall skriva en bok eller ge ut en skiva och jobbar på det dag efter dag i fjorton år. Ibland blir det tungt, man måste bita ihop för att orka en dag till. Det hjälper att vara besatt och galen. Att tro på det man gör över rimlighetens gräns.
Men det är klart. Man borde ha gett upp, gett upp som alla andra ger upp runt omkring en varje dag, gjort det för länge sedan. Det vore bäst för alla. Egentligen. De där drömmarna om succé – att andra skall upptäcka hur bra det där man håller på med är – la man ju åt sidan för en sisådär sju år sedan. Det händer inte det där, jag tror inte det längre. Det är i det läget man får börja jobba på riktigt. Lära sig att verkligen förstå varför man gör det där jobbet dag ut och dag in. Är det för att man vill ha lovord från omvärlden så är det ingen ide att fortsätta i det läget. För det får man inga, i alla fall inte när man själv behöver det, och man vet det när man har passerat den där punkten av förlorande. Skall man jobba vidare får man alltså lära sig att jobba med bara målet att se en ide realiseras framför ögonen. Bara det. Sen kan projektet glömmas som Buddhistisk sandkonst. Det där man håller på med är snarare en inre resa mot excellence och något högre man tror på än ett sökande efter världens godkännande och segrar i traditionell mening. Man lär sig att resan verkligen ÄR målet eftersom man befinner sig i den med hela sitt jag och vet att den aldrig någonsin har ett slut. I alla fall inte innan man själv lämnar den här världen.
Det som andra ser som ett misslyckande och noll och utan värde kan ändå vara värt allt det där guldet som omvärlden använder som måttstock på det lyckade. ja så är det faktiskt. Så grattis på dig projektet. Du min kamrat genom livet. Ja man skulle väl till och med kunna kalla dig mitt livsverk.