Jag har nästan varit i Ryssland idag. Ja i Bollnäs, österut alltså. Började iof med Ljusdal, hämtade upp sonen och drog sen över Järvsö – vinkar till Barbro, Jan, Hans och Sune – med målet Willys och en del andra nödvändiga affärer i Bollnäs. Månadsbunkring. Ett måste för att kunna bo kvar här ute i skogen, granne med Dalarna, Jämtland och Helvetet. Att fylla bilen en gång i månaden med alla de där basvarorna och “bra att ha hemma” burkarna och påsarna, de som innehåller svaren på den ständiga frågan
“Vad skall vi äta idag då?”
När den där turen är avklarad så behöver man bara handla färskvaror resten av tiden fram till nästa bunkringstur. Turen till Bollnäs är väl lite av slöturen. Annars brukar vi varva mellan Sundsvall, Gävle, Borlänge och Östersund. Det är tjugo mil till var och en av de där orterna från Lo(o)s, vem sa att den här byn ligger ocentralt!? Det blir lite sådär lyxande en gång i månaden i alla fall. Gå på kaffe, göra något annat onyttigt, ha det bra och bara finnas en dag. Handlingen oräknad då. Jag längtar tills man kan beställa allt det där på nätet och få det hemlevererat. Då kan månadsturen ske efter helt andra premisser.Men det kommer snart det där här också. Där ligger nästa butiksdöd. Den slugiltiga. Tugga på den optimister.
Åker inte in i Edsbyn idag. Har inte krafter till det. Men ibland känns det som jag måste det. Men mer sällan för varje år. Lik förbaskat åker jag ganska tvångsmässigt genom byn många gånger. Som jag alltid gjort liksom. Men det är bara minnen kvar. Varje plats har sin tilldelade position där uppe i huvudet. En egen märkt lagerhylla. Det man gjorde där, det som hände där kan återkallas om man vill. Människorna jag ser känner jag inte längre. Jag veta att det bland alla de där som vandrar efter gatorna, åker i bilarna, de som går in på ICA, att det bland dem finns folk jag en gång kände. Dem jag inte längre känner. De rusar fram ibland och säger “Tjena Åke” och jag skäms för att jag inte känner igen dem där jag står och låtsas att jag gör det. För så är det alltid. Jag känner så jävla starkt att jag förolämpar den där personen som kommer glatt rusande om jag frågar vem det är. Så den frågan blir aldrig ställd. Fast jag borde ta mod till mig och fråga. Men jag är för feg för det. Ja, det är nog feghet. Jag har alltid varit en feg jävel. Så jag försöker undvika ICA, Skickar in frugan. Sitter kvar i bilen själv. Feg var ordet.
Men jag vill leva idag så minnena får oftast också ligga kvar där de ligger. Jag är tametusan bättre på allt idag än jag var igår, allt omkring mig är också bättre. Jag känner ingen längtan tillbaks till något endaste dugg. Visst finns det massor av goda minnen från den där byn. Verkligen massor. Men det bästa jag ändå gjort är att åka därifrån en augustidag 1978. Det var den största segern. Jag återvänder aldrig men slutar aldrig hatälska heller. Men kanske måste man bli äldre än vad jag är för att börja längta tillbaks på riktigt. Jag har ändå alltid varit lite efterbliven och outvecklad och det kvarstår väl. En dag sköljer kanske alla den där längtan över en som en flodvåg och man sitter och bläddrar i bilder från förr som en jag vet inte vad. Snälla skjut mig då med ett dödligt skott i tinningen någon – snälla.