Elton ringer och gråter igen här på morgonen. Ja han lovar att till och med Lennon, Curt, Michael och Elvis kommer på hans fest. “Alla kommer.” Jag tycker såklart att han överdriver det där med “alla” men säger inget. Han är så känslig när han gråter lille Elton. Men han tycker verkligen att jag skall åka över till London idag och vara med på hans, nej inte lilla, utan jävligt stora fest. Och fast jag egentligen bestämde mig redan igår för att jag skall åka så håller jag honom på halster ett tag till. Lyssnar flinande – ja jag är en elak människa – på hans böner och hans snyftande gråt och berättelserna om vilka som kommer, hur mycket god vegetarisk mat det kommer att finnas och vilka kopiösa mängder skitdyr champagne han har inhandlat. Och såklart får jag mitt vanliga rum. Ingen tvekan om saken. Det bästa gästrummet är det ju och egentligen skulle väl Mick ha haft det där rummet, nu när han ändå skall komma, men han får ett annat strax bredvid istället. Rum finns det många i Eltons vitrappade stora hus. Inget av dem är speciellt återhållsamt möblerade, är snarare onödigt lyxiga, och de duger, vilket som helst av dem, för en ocool gubbe och antagligen också för en cool Stones medlem som också är gubbe, cool gubbe liksom. Men Elton, ja han vill det bästa för alla. Alla skall känna sig välkomna och speciella på hans fester. Totalt är det visst över femtio rum i den där kåken. Efter vad jag förstår blev det en del skavsår när Elton och hans partner skulle inviga dem alla efter att de flyttat in.
En fullt utrustad studio finns det såklart nere i källaren av kåken. Instrument lite överallt. Och eftersom det är mycket musiker så blir det såklart också massor av musik. Det spelas lite varstans i den där kåken. Men sen är det ju politiker och en massa annat löst folk som brukar komma också. Jag brukar hålla mig i närheten av de långhåriga som i de flesta fall är musiker. Då blir man alltid medbjuden på något jammande. Antingen där man står i den konstellation som råkar uppstå eller mer organiserat nere i studion eller när det är som bäst ute under ett av Eltons stora kastanjeträd.
“Clintons kommer förresten” säger Elton och jag kan liksom inte hålla honom på halster längre – lite snäll är jag ändå i mina bästa stunder – utan berättar att jag skall komma. Då gråter inte Elton längre. Utan ropar till alla som är där i rummet tillsammans med honom att
“Lars is coming, Lars is coming”
och strax efter hör jag en champanjekork smälla och sen Elton förklara för någon att jag skall resa dit inte komma på “det viset” och sen skriker han
“YEEEEEEEEEEEEEESSSSSSSS THIS WILL BE THE FUNNIEST PARTY EVER… YIIIIIIIHAYYYYYY”
så jag får hålla luren en bit från örat. Sen lovar han såklart att hela gänget kommer och hämtar mig ute på Heathrow klockan sex när jag är framme. Alla bilarna såklart. Fem vita limmos. Jag åker med honom. Vi kollar in i stan och tar en drink innan vi åker ut till huset och “FEEEEEESSSSSSSSSTARRRRRRR”. Ja det där sista är Elton också och sägs på Engelska. Kanske kan vi till och med ha en magmätartävling fast vi hade en alldeles nyligen. Visst vore det kul? Han har lagt på sig lite säger han och jag säger att det har jag också. Jag kan fortfarande ge honom en match. Det är helt säkert. Så med Eltons “YEEEEEEEEEEEEES” i örat ringer jag av.
Så nu skall jag packa min lilla väska, säga hej till katterna och till fru (hon skall skriva omdömen hela helgen) och sen drar jag iväg helt enkelt mot Arlanda och flyget mot London. Tror det blir skoj. Ja det tror jag.
Fotnot. För alla Engelsmän är jag “Lars”. Det är den där pricken över “A” som är problemet såklart. De skall krångla till det så förbannat Engelsmännen. Som bäst blir Åke till något hackigt “A ck ee” med frågetecken på slutet och gärna gapande mun till det. Jag har försökt fått dem att förstå att Åke uttalas Ace på Engelska men det fungerar inte heller. Passar väl inte på ocoola gubbar på vift i Storbritannien så “Lars” är det, eller “LArs MArs” som de flesta kallar mig därborta pga min fabläs för just den där energibaren.