Ligger och vilar lite i mitt rum i Eltons hus efter en skön solig dag ute bland grönsakerna. Tänk Midsummer. Engelsk landsbygd är så vacker. Ja man skulle rent utav kunna tänka sig att bo här om man bara fick bo ute på landet. Och det är inte bara allt det gröna – det som verkligen också är grönt – som är fint utan alla vackra hus som finns här vill man liksom bara flytta in i på en gång. Det finns hur många som helst av dem. Massor. I alla storlekar och alla färger, varenda ett med prunkande trädgårdar som fullständigt tar andan ur en. Jag vill bo i dem alla. Blir girig och vill liksom äga alltsammans.
Kate åker med mig i den lilla öppna Morrisen ut. Tack och lov inte den där efterhängsna Winslet utan Moss. Hon är lätt att prata med Moss. Ren numera från droger. Hon berättar om åren med heroinet hur det och all annan smörja hon sög i sig drog ner henne rakt ner i helvetet. Ett tag vägde hon under fyrtio kilo. Konstigt nog var det också då som hon var som populärast som fotomodell. Vägen tillbaks var ett helvete. Som en bakvänd foxtroot med djävulen. Ett steg framåt och två steg bak. Målet, att bli drogfri, tycktes bara mer och mer avlägset ju mer man försökte att nå det. Döden alltid närvarande och som en vän som i barmhärtighet och värme kunde ta bort den där längtan efter mer och mer droger och glömskan från det som ständig gjorde så ont i sinnet. Och konstigt nog var det just där i dödens närhet som allt vände. En överdos, hjärtat slutade slå, hon mötte gud, ja det måste ha varit gud i allt det där ljuset, men han – för det var en han – satte upp handen som en polisman. Hindrade henne att gå närmare. Hon ville skrika, ville verkligen in i det där ljuset. Hon kände så starkt att där skulle hon för första gången i sitt liv få känna sig verkligt älskad. Men sen känner hon att något rycker tag i henne med en kraft som var omöjlig att motstå. Drog henne därifrån som om två vakter släpande henne hårdhänt bort från det där ljuset och sen blir allt bara svart. Att hon varit nära att dö får hon reda på sedan. Att hjärtat stannat och att en adrenalinaspruta skjuten rakt in i ett stilla hjärta fått det att slå igen. Den spruta som ambulanspersonalen gett henne direkt när de kommit upp till hennes lägenhet och märkt att hon saknat puls. Men hon glömmer aldrig det där ljuset. Kärleken som strömmade från det. Inte från han som hon upplevde som gud, utan bara från allt det där som fanns bakom honom. Det var som om alla man känt som velat en väl fans där i det där ljuset och fortfarande ville alla de där en allt väl i världen fast bara tiotusen gånger starkare… Hon sköt aldrig in en ny spruta eller tog en tablett efter det där. Var ren. En frälsning kanske även om den inte innefattade varesig böner eller kyrkbesök.
Jag blir tagen såklart. En helt vanlig tjej sitter och berättar det där bredvid mig där i bilen. Underbar vacker landsbygd susar förbi på båda sidorna om vägen. Mina egna helvetesår efter en konkurs, eller ja ett helt förstört liv om man så vill, för visst fungerar det ändå så att man blir förlåten till slut för ett mord och en våldtäkt och alla andra brott men aldrig för ett felaktigt beslut som företagare. Men det ter sig såklart litet och bagatellartat när jag hör Moss berättelser. Hon som är den lyckade och jag som är den misslyckade. I slutänden, om man lär känna människorna så är vi nog ganska lika varandra ändå. Vi bär alla på den där jävla bördan som tynger oss ner till marken. En massa skit som vi har som uppgift att släpa på. Något som ingen kommer undan. Speciellt inte de som går där mitt ibland oss och ler som mest. Jag har lärt mig att de där ständiga leendena är ett tecken på den största sorgen. Den som finns bakom vita tänder. Kate håller med. Visst det är så. Innan hon kliver ur bilen efter att vi är framme lovar hon att hälsa på i Lo(o)s.
Ja sen är det snittar och massor av anat gott på filtar ute i grönskan. Själv får jag såklart hålla mig ifrån den dyra champagnen och dricker alkoholfri cider istället. Fjollorna rusar som vårbetesystra kossor där i det gröna och alla färgglada kläder som flyger omkring där runt omkring oss får mig en stund att känna en stark overklighetskänsla. Förstärkt är den av en augustisol från en blå himmel som nästan inte har ett moln på sig och jag känner en stund att det måste vara såhär det är att vara på en LSD tripp och hela världsaltet känns liksom nära min enkla bonnsjäl och min kropp flyter där en bit över filten och vill egentligen och verklige fara upp till ett där ensammaste molnet som hänger över en trehundraåriga ek som växer alldeles i närheten. Och om inte Elton svettig och andfådd dumpit ner bredvid mig så hade jag nog farit iväg helt enkelt då och där. Jag blir nästan lite irriterad av att han avbryter men sansar mig när verkligheten åter omfamnar mig. OM det nu är verkligheten. Hur kan man vara säker på det.
Elton undrar om allt är bra och jag kan bara le som svar. Han vet såklart när han ser att jag sitter där och ler. Vi behöver inte säga mer till varandra. Han är bög och jag är strait men vi förstår varandra precis. Kanske är det ett liv som glasögonormar som har skapat den där samhörigheten. Så vi sitter där bredvid varandra som de gamla vänner vi är och tittar på alla de andra när de leker där ute i gräset och vi gör det utan att säga ett endaste enda ord till varandra. Och till slut tar han mig kamratligt om axeln med sin vänsterarm och pekar på Keith Richards som jagar en afrikansk brud som är vacker och svart och överjordiskt skön. Och så faller jag i gråt där vi sitter och Elton ser att jag gråter och låter mig gråta som om det var det naturligaste i världen. Det är det här att sitta där med vänner som vill en väl omkring sig som tar tag i mitt inre. Jag är inte van det. Alla andra vill ha något av mig utan att ge något tillbaks helst. Ja inte Jan från Järvsö, hen ger mer än han får, som jag, men de andra. De skiter egentligen i mig. Men här vill var och en mig bara gott. Ja, bara gott. Och när jag tänker just det så börjar jag stortjuta och Eltons grepp om min axel hårdnar och vi sitter bara där tills allt är bra igen.Tills tårarna är slut. Tårar över en morsa som dör utan att jag kan gråta, Jompa som dör utan att jag får veta, Lars en kompis som bara försvinner en natt efter en Scorpions konsert. Tårar över allt som gått åt helvete om och om igen. Tårar massor av tårar tills inga finns kvar.
Nu när jag ligger här ensam i sängen och vilar, gör mig redo för att äta middag och sedan åka iväg och spela så blir jag tårögd när jag tänker på den här dan. Det är så enkelt när man har vänner omkring sig. Riktiga vänner som inte behöver en massa ord men förstå precis ändå. Jag är så ovan. Varför i helvete blev det så? Varför blev jag den där som alltid måste gå lite på sidan om alla andra. Varför stannar jag inte i detta. För att jag inte kan? För att jag måste leva i det där ensamma egna? Jag vet inte. Jag har inte de svaren. Kommer kanske aldrig ha dem. Imorgon åker jag hem till det där igen. Skogen, bergen och tomheten. Minns några dagar i ljuset och dyker in i arbete som är mitt heroin, det som en dag stannar mitt hjärta efter en överdos av det som jag älskar så mycket, mest av allt, stannar ett hjärta där ingen ambulanspersonal med fyllda adrinalinsprutor hinner fram. Går till det ljus Kate Moss berättade om och blir förhoppningsvis insläppt in i kärleken till slut ändå.
Men förfan, fest ikväll. Här ligger jag och vilar och blir deppig. Så kan vi inte ha det. Upp och hoppa alla gamla ocoola gubber. Nu letar vi upp ett glas dyr champagne och festar loss hela natten lång. Här skall ocoola gubbars klackar slås i tak efter tak efter tak och göras det i takt.