Hemresa

Morgon och jag går ner till frukosten, för tidigt skall tilläggas, och jag har en dyr champagnebaksmälla som inte står jordens undergång efter. Det är när jag fyller min tallrik med omelett som jag känner jag en fast hand på min axel. En sådan där svärmoder-tycker-är-trevlig ung man står där och ler med helvita räta tandrader som upptar halva hans ansikte och måste ha kostat en slant att få sådär perfekta. Han har sånt där hår som de där männen har som kvinnorna alltid faller för i filmerna och fråga om det är jag som är Lars. Jag hör att han har amerikansk brytning direkt. Det visar sig att han är flygare, kommer från Amerika men bor och jobbar i Schweiz. Han skall flyga över ett dubbelsittsigt Gripen till Lidköping nu på morgonen – en av de där de inte ville ha i Schweiz – och han undrar om jag vill åka med eftersom han hört av Elton att jag ändå skall hem till Sverige idag. Resa från Lidköping upp till Arlanda och hämta bilen skall väl ändå gå att ordna. De går ju lite snabbare de här planen så vi lär vara i Sverige innan det reguljära flyget ens hinner lyfta. Sen är det ju en upplevelse dessutom. “Har jag flugit jet förr?” Nejeh. “Du kommer att gilla det. Vi drar vid tio om du vill hänga med.” Och det så såklart att jag vill det. Så vi gör upp om att träffas en timme tidigare för avfärd till det militära flygfält där planet står och väntar.

Ja resten av tiden fram till dess letar jag i mig lite mat. Hejar på alla människor, fast det finns inte så många uppe. Elton såklart. Han är alltid pigg och far omkring som en sådan där Duracellkanin. Blirr och Peter Stormare tog planet över till Los Angeles ikväll. Stormare har film att göra och Blirr behöver lite spänning i livet så han hänger på. Om de tre brunetterna följer med har jag inge aning om. Men borta är de i alla fall någongång under natten när jag befinner mig i de dyra champangnedimmornas paradis. Så Elton och jag kramar om varandra. Vi hörs på telefon och vi syns igen. Det blir fler fester och jag säger att det fotograferande bombnedslaget kanske hänger på nästa gång men utan kamera. Kul säger Elton. Han är alltid lika intresserad av att träffa nya roliga människor. Sen bara kindpussar och iväg.

Att lyfta med ett jetplan, när efterbrännkammaren drar igång, är som att få en spark av en häst i magen. Ni vet den där kraften som man känner när ett passagerarplan drar igång. Multiplicera den kraften med etthundrafyrtiosju. Man trycks bak i sättet trotts tryckdräkt och marken försvinner under en som om…  ja jag har faktiskt inget att jämför med. Med andra ord, vi är uppe på hög höjd innan man hinner blinka och en disig och molnig morgon är såklart som vanligt en solig härlig dag där ovanför molnen.

Jag sitter där och njuter i stilla ro av det vi ser. Det är helt fantastiskt och jag har det betydligt bekvämare än jag någonsin haft det på en flygtur. När vi kommer ut över öppet vatten dyker min glade vän till pilot helt plötsligt rakt ner genom molnen. Inte ett sådär glidande dyk utan mer som en spik som tappats från en byggnadsställning högt upp på ett fjortonvåningshus och nu borrar sig rakt ner genom luftlagren. Snart är vi nedanför molnen och där väntar vatten, men planets nos pekar fortfarande rakt ner mot det där vattnet och det går fort som fan den närmar sig med rasande hastighet den där vattenytan. Känslan är liksom densamma som när man sitter bredvid någon som kör bil och man närmar sig en annan bil med alldeles för hög hastighet utan att föraren bromsar. Man letar liksom den där bromspedalen på golvet utan att finna den och i brist på bromspedal så trycker man båda fötterna mot golvet som om det skulle hjälpa ett endaste dugg.

Kanske trettio meter från ytan svänger min gode kamrat upp planet och planar ut över vattnet. Vi färdas kanske tio meter ovanför havsytan och jag har aldrig tidigare i mitt liv färdats snabbare. Jag ser en fiskebåt en bit på sidan om oss men den är borta innan jag ens hinner fokusera på den. Jag minns när jag gjorde lumpen i flottan och det var övning och jag stod på bryggan och en värnpliktig som stod och tittade på en radarskärm skrek “attackflyg” och sen tog det bara några sekunder innan två plan var över oss och lika snabbt borta igen. Ja det var såhär det kändes ut deras perspektiv. Härligt. Ja i alla fall tills min hårfagre vän vände nosen uppåt i en skarp vinkel igen och som en raket for genom molnen, gjorde en looping följt av en roll där uppe i solen så att frukosten var en ansenlig bit upp i halsen men där jag bara kunde skrika “woooooow” åt alltihop. Varför blev man aldrig flygare liksom?

Sen dröjde det inte länge förrän han pekar ut Gotland. Vackra Gotland, jag skall dit någon höst igen. Det är på hösten Gotland gör sig som bäst. Turisterna har aldrig fattat det turligt nog. Eller de andra, jag är ju en själv. Fast det låtsas man ju aldrig att man är. Det är där någonstans, som från ingenstans egentligen,  som två ryska plan, var och en med två jetmotorer vardera dyker upp ovanför oss. Det går på några sekunder. Det smäller till där bak. Akterut kanske det heter på en flygfarkost. En av rysarna har kört in i oss. Full gissar jag. Jag hör, “Vi måste hoppa” och som sen smäller det igen. Glaset som finns omkring oss försvinner och kalla vindar som i en hård storm omsluter oss.  Allt tumlar omkring där ute och tydligen rullar vårt plan som placerat i en torktumlare. “Beredd” skriker piloten och strax en smäll till och jag och stol och jag vet tamefan inte vad mer far iväg ut i tomheten utan upp och ner. Kraften är så jävla intensiv att jag måste ha tryckt ihop till min halva längd.En halvocool gubbe liksom från och med nu.  Ryggraden kan inte klarat det där. Så en smäll till. Stolen lossnar och jag känner att jag dras uppåt som av guds hand och tänker att nu är jag död men när jag tittar uppåt för att möta min skapare så ser jag att en svart, inte vit – var är alla vita nu för tiden -, fallskärm vecklar ut sig ovanför mig. Långt bort mot Gotland ser jag en till. Piloten med den vita tandraden hoppas jag. Längre öster ut faller ett brinnande plan med en röd stjärna på stjärtfenan mot marken och nedanför mig ser jag det plan jag nyss satt i falla rullande ner mot vattenytan. Själv kan jag bara hänga här och titta på. Men visst verkar det som om jag driver in mot Gotland. Jo minsann. Det gör jag.

När jag driver in över land utan att till synes ha förlorat höjd så känner jag mig räddad. Ja till slut skall väl den här tingesten ta mig ner mot marken och det verkar ju som andra som far mot marken i fallskärm överlever, så varför inte jag.  Men som om händelserna denna dag aldrig skall ta slut så hör ja ett vrål och upp mot mig från backen vrålar ett passagerarplan. Javisst det är en flygplast där nere, det ser jag nu. Det måst vara Stockholmsplanet på väg mot Arlanda.  Och nu vill det sig då inte bättre än att min fallskärm hakar fast i stjärtfenan på det där planet och med ett ryck släpas jag efter. Det är kallt som fan kan jag meddela. Den värme som jetmotorerna levererar når inte mig som hänger och dinglar i en fallskärm som sitter fast i ett SAS plans stjärtfena. Det är inte alls en bekväm färd. Verkligen inte.  Speciellt inte när vi når marschhöjd och det blir riktigt jävla kallt. Men efter fyrtio minuter ungefär så  sänker sig planet genom molnen igen och av den turbulens som uppstår så lossnar min fallskärm igen och jag känner att jag faller där genom molnet. Utan att se ett endaste dugg såklart. Dimma. Men fallskärmen verkar veckla ut sig efter en stund. Guds han som drar mig uppåt igen. Men det tar en stund att ta sig igenom molnen, men när jag till slut gör det ser jag ju att det är Arlanda där nere. Javisst är det det. Sicken tur. Och bara minuter efteråt så landar jag på  den västra långtidsparkeringen. En familj som lite flygtrötta och med bilen fullastade med souvenirer, väskor och kräkandes barn får tvärbromsa när jag landar precis framför deras bil. Jag vinkar förbi den när jag väl fått ordning på allt det där tyget. Det skall jag ta hem och sy lakan av förresten. Och när jag vänder mig om så vad ser jag då om inte vår fina röda Renault stå där parkerad och väntandes. Sicken tur igen. Det är bara att betala avgiften sätta sig i bilen och fara upp mot Norrland. Är väl hemma om några timmar. Det skall bli skönt att få sätta sig och jobba igen i kontoret inuti det där stora gula huset på kullen där jag ändå trivs som allra bäst.