Det finns dagar när man får stålsätta sig och jobba på. Idag är det en sådan dag. Man får bita ihop. Kämpa lite mer. Jag bygger saker. Idag får jag riva. Det är som om att riva bort de nya vägarna i det nyss uppbyggda huset, ta upp alla golv, leta längs varje elledning, efter vattenrören, i dom, testa de bärande balkarna. Men inte hitta något som är fel. Så man får ta ner huset. Flytta det några meter. Kanske står det på en sån där kinesisk jordlinje det inte får stå på. Börja bygga upp igen. Bit för bit. Det är tungt, men man måste göra det. Kanske blir det bättre den här gången. Man måste våga tro på det.
Men det är klart såhär är det i mitt jobb hela tiden. Det här är vardagsmat. Jobbar man åt sig själv är det ändå hanterbart. Jobbar man åt kund möts man ofta av totalt oförstående.
Men värre var det en gång för länge sedan. Jag hade byggt ett program som hette Gold for Workgroups som var ett program för att hantera kunder. Alltså man säljer till dem, man är olika människor som pratar med dem och man vill ha ordning på allt det där. Programmet sålda ganska bra och jag jobbade på version 2. Framåt jul det året började jag bli färdig efter ganska precis ett års dagligt arbete och jag räknade med att kunna göra en release av den nya versionen i Januari. Då kraschade datorn. Jag körde en testversion av Windows, den nya versionen av Windows som skulle komma om ett år eller två. Jag var van att det krånglade, jag rapporterade flera gånger i veckan in olika buggar till Microsoft. Dessutom hade jag tolv backupband där noggranna dagliga backuper var tagna. Det var helt lugnt.
Så jag stoppade i det senaste bandet. Det gick inte att läsa. Ja ingen fara. Elva kvar. Men nästa gick inte att lösa heller och inte nästa och inte nästa. Inget band gick att läsa. Så kanske var det fel på bandspelaren. Jag bytte och testade en ny, men samma resultat. Höll nog på och söka felet en vecka, men var sen tvungen att ringa min kontakt på Microsoft. Fick prata med han som hade skrivit drivaren till backupenheten jag använde och tillsammans debuggade vi koden och det visade sig, efter ytterliggare en vecka, att den skrev till de där banden på ett helt felaktigt sätt. De skulle aldrig gå att läsa tillbaks. Kalldusch.
I det läget, när ett års arbete, 16 timmar per dag, helger inräknade, var borta, så liksom händer det något i toppen av huvudet, något som sen sakta kryper genom kroppen hela vägen ner till fötterna. Man blir iskall och förlamad. Orkar inte mer.
Julen gick. Januari gick också utan att något av värde blev gjort. Javisst jag sålde den gamla versionen. Supportade den.Firman måste snurra. Den sålde fortfarande bra. I slutet av februari var en lite gnutta lust tillbaks. I Juni samma år hade jag skrivit om programmet igen och kunde börja skeppa ut det under den sommaren.Ja det blev till och med ett bättre slutresultatet än det som försvann in i förgängelsen. Men aldrig vill jag vara med om det där igen. Eller också vill man det. Buddhistisk sandkonst fungerar ju sådär. Man bygger något med stor möda som blir vackert och fint och direkt när man är klar med det så förstör man det. Man lär sig något av det där. Att det handlar om vägen. Bara den.
Ja sådär långt skall det väl inte gå den här gången. Jag har nästan byggt upp det jag rivit och imorgon räknar jag med att allt skall vara på plats igen. Tre dagar åt helvete känns det som. Tre dagar jag kunde använt till annat. Men att vandra vidare trotts det där som känns som ett misslyckande är ändå den seger man vinner varje gång det händer. Att orka en gång till, ta sig framåt några meter till. Det är just så man lever ett liv, och det finns, och har aldrig funnits, ett annat sätt än att leva livet på.
ps Den som tog bilden ovan förstod såklart inget av det där ds