“Halo där”

“Hallo där” säger poeten när han tittar in genom dörren. Jodå han hittar ringklockan, men går in utan att ringa på med poeters självklara rätt. Ja Lo(o)sbor betraktar också den där manicken mer som en utsmyckning. “Knapp på väggen, vad skall de vara bra för?” Inget som behövs och “dörren var ju öppen, var den inte!!?”

“Halo där”, Perssons signum, det är klart man säger så om man är poet. Vad skall man annars säga. Ja, “Goddag” såklart, eller Godmiddag” eller “Godkväll”, alltid med versaler då, de där mer högtravande hälsningsfraserna kräver versaler, slips och trådsliten kostym. Ja, röster man borgerligt går det bra med ny kostym också. “Haloj där” fungerar med både skinnjacka och jeansjacka och brynja likväl. Poeters arbetskläder. Poeters hälsning.

Så han vandrar förbi mig den upphöjde och går och känner på kaffepanna, den som är kall nu, min kopp dracks till lunch. Men han kan sätta på kaffe själv. Det dricks en liter eller två där om dagarna mellan verser och mått. Ja, när pappret är tomt och vitt och ödsligt och inga verser synes någon endaste stans också också om sanningen skall fram. När bryggaren börjar puttra så sätter han sig mitt emot mig, nedhasad i den vinröda prickiga, på konkursauktion inköpta, stolen och börjar recitera en dikt utan att se på mig, utan snarare ser han ut, ut mot världsalltet, som om han söker han/hon/det/gud och stöd för sina ord i detta stora. Det tar en stund. Verserna är många och långa. Kaffebryggaren hinner tystna innan poeten gör det. Men till slut passerar den sista versen poetens stämband och han sitter där tyst. Fortfarande tittande ut genom fönstret.

“Bra” säger jag. Jag som inte förstår mig på dikter och versmått och alla konstigheter, men som gillar ord och flow. Ja det fanns ord jag tyckte om, det gör alltid det i poetens dikter, men flytet i hans ord kommer först när han själv läser. Emailen han skickar blir bara ord för mig. Jag måste höra orden genom hans mun för att förstå det stora. Han mumlar, reser sig och hämtar en kopp kaffe. Tar en åt sig själv, vet att jag mår skit av att dricka två. Koppen är inte helt fylld. Men han fyller upp den upp till kanten med en liten fickplunta i silver som han alltid förvarar i innerfickan på sin läderjacka. Kluck, kluck, kluck och sen dricker han girigt först direkt ur pluntan och sen ur kaffekoppen. Fortfarande utan att ha sagt ett enda ord eller se på mig.

Jag vet ju hur han har det. Han är firad. Världen säger att de älskar honom. Recensenterna avgudar hans verk. Det finns fler bibliotekarier som vill ha honom i sin säng än det finns stjärnor i vintergatan. Kön obestämt. Sen alla kulturtanter. De med hårt färgat hår – “måtte inte mina gråa strån synas” –  glasögon med neonfärger och en matchande schal kring halsen i en annan skrikande neonfärg och på det brandbilslampsblå strumpbyxor till en för deras ålder för kort illröd kjol. “Man är så ung som man känner sig” är deras mantra. Helt rätt såklart. Alla älskar de poeten. Vill ha honom. Avgudar honom. Skriver långa brev till honom, parfymerade på allehanda sätt och som han pliktskyldigt besvarar som den gode man han är. Sen är de männen i svart. De som känner meningen med hans verk bättre än han själv. Som förklarar för honom varför han skrev dem och vad han egentligen menar mer sina ord. Men de hatar honom. Fast än de säger motsatsen. För egentligen kan de var och en av dem skriva poesi miljarder gånger bättre än poeten. Det är bara det att ingen förstår dem. Men snart skall de bli upptäckta och då skall poeten få veta vilken klåpare han är. Men inte än. Nu gäller det att hålla sig nära det upphöjda så det rinner över lite av upphöjdhetens sötma. Bara lite så att det i alla fall smakar sött på läpparna.

Jag hinner inte ens tänka klart det där förrän poeten druckit upp sitt kaffe. Hämtar en kopp till. Häller i det sista i fickpluntan. Kluck, kluck… dropp, dropp. Dricker. Fortfarande utan att säga ett ord eller se åt mitt håll. Jo han är ensam. Ensam som alla upphöjda. Vem kan man lita på egentligen av alla som gillar en. Det flesta gillar ändå bara upphöjdhetens sötma. Vill slicka i sig av den och berömmet som följer med det söta. Är bästa vännen och levererar presenter och tjänster, som bin som villigt pollinerar blommor är de var och en av dem. Han vet ju att de är borta som ett trolleriförsvinnande om det söta avtar de allra minsta.  Borta, försvunna innan, direkt. inte längre finns. Bin som blivit höstgetingar som ger igen med allt de har för sina egna tillkortakommanden. Men ingen fara idag. Alla älskar honom. Men här får han bara kaffe och ett “bra”. Inte mer. Jag behöver inte det söta, inte hans ord, inte hans själ. Jag tror han blir lite ledsen för det. Men jag menar väl. Jag är kvar också när allt är surt och tungt och jävligt och världen luktar som ett nyskitet dass.

Och så ser jag att han behöver en penna. De där ryckningarna i blicken som förebådar det där. Det måste vara en blyertspenna. HB. Gul. Jag ger honom en. Lång är den inte. Ett vitt ohålat kopieringspapper också. Han rafsar snabbt ner något. Ser nöjd ut fortfarande utan att se på mig. Rafsar ner något mer. Dricker upp kaffet. Stoppar pappret i samma ficka som man nyss placerade fickpluntan i. Reser sig och går ut genom dörren som poeter alltid går ut genom dörren när världen väntar på dem. “Hallo där” säger jag tyst för mig själv.