Vi plockar lingon. Man måste helt enkelt ut i skogen en sådan här dag. Måste se den glittrande sjön där nere och de massiva bergen på andra sidan från en av de skönaste av platserna i världen, Lingonberg. Här kan man ta in allt det där sittandes på en nedfallen trädstam med en kopp kaffe i ena handen och en skorpa i den andra. Förundras över hur det kan var så vackert som det de facto är just här, och med en slags automatik vara tvungen att sända en tanke till dem som inte ens vill söka “vackert” här. Dom vars näsor pekar för mycket rakt upp mot himlen för att de skall se något endaste alls.
De är många de där. Så vad spelar det för roll. Men när mina 200 miljoner dollar ramlar in på kontot så är det här jag bygger det nya huset. Inte bredvid de andra miljardärerna. Jag vill se Hälsingska skogbeklädda berg rulla bort som långsamt svallande vågor bort mot horisonten där mitt basläger finns. Det måste vara sådant här jag ser när jag ser ut genom fönsterrutorna. Visst räcker 200 miljoner dollar till en lägenhet i Stockholm, London och New York också. De städerna och åtskilliga andra platser runt om i världen har också sin plats i mitt hjärta, men för att uppskatta dem till fullo måste jag känna av att det finns i alla fall några rötter i marken och det är just här där jag har valt att stoppa ner dem och låta dem tränga ner i stenig jord. Det tilltalar såklart också mitt sinne att tänka sig att farfar, farfarsfar och farfarsfarfar kanske någon gång under en jakt satt på en trädstam på samma ställa som jag nu sitter och överväldigades i sinnet av sjön och de vackra bergen.
Men vi är här för att plocka två hinkar bär. Det är det vi behöver till vintern. Lingondricka och lite lingonsylt. De där flaskorna och burkarna man plockar fram när snön yr utanför knuten och termometern sjunker neråt för varje timme som går, de som både i smak och doft och färg tar en tillbaks till sådan här dagar på ett berg i slutet av sommaren när man njöt av att komma ut i friheten och plocka dem. För det är ändå så. Här ute finns verkligheten. Inget av det jag gör på mitt kontor, hur mycket jag ändå älskar det, har ett endaste uns värde mot detta. Jag tvekar inte i den insikten.
Hade jag haft några lärjungar så hade jag haft en lektion för dem där upp på berget. Att fylla en hink med bär handlar liksom inte om att “fylla en hink med bär”. Det handlar om att varligt smeka av bären från lingonplantorna som om det var en kärlekshandling. Försiktigt ta till vara dem med lingonplockaren. Inte rafsa åt sig dem om om man var en grävskopa eller ett industriellt fiskande trålfartyg. nej försiktigt och i smekfulla rörelser skall de plockas, inte snabbar utförda än att man själv hinner njuta av varje drag. När man reser sig upp och sträcker på ryggen kan man se ut över det som finns runtomkring en. Uppskatta det man ser, ta in. Tacka han/hon/det/gud som alltså inte är en person som en själv, utan är allt som finns, i ickereligiös mening, för att man får den här ynnesten att stå här och fylla en hink med bär efter bär en vacker dag mellan sommar och vinter. Rätt vad det är är den där hinken full med bär och det har varit en njutning att fylla vart enda ett av dem. Den som däremot går in för att fylla en hink med bär kommer bara att se en hink fyllas med bär, inget annat. Just det är synd när det ändå nu finns så mycket att se och uppskatta. Men nu har jag då inga lärjungar. Tankarna får stanna i mitt huvud medans jag smeker av bären.
Förstår du inte det där sista så lugn. Man är olika. En del människor behöver inte njuta av livet så förbannat. De behöver verkligen det reeela i att fylla hink efter hink och gnälla och kräkas för att det är så jävligt att göra det. Det är bara så. De lever på det där som är eländigt. Bara för den skull behöver inte jag göra det. Eller hur min vän!? Det är i alla fall den enda önskan jag nu har. Att få göra på mitt sätt.