Min humle växer som fan. Vill närma sig han/hon/det/gud i år som alla andra år. Religiös. Borde fått en stör som tar honom/henne/hen till högre höjder, men undertecknad hinner inte med allt. Måste uppfinna också, vara lite märkvärdig, brinna för saker, ja jag vet det är löjligt och det tycker nog min humle också. Ja, egentligen är den inte ens min. Vi har handlat den tillsammans frun och jag. Men det har vi gjort med rosbuskarna också som nu ändå måste betraktas som hennes. Det handlar liksom mest om vem som säger “åhhhh, vill ha” och sen ställer den bland de andra växterna som sedemera skall forslas fram till kassan. Så ja, jag betraktar den lite som min, vi står varandra lite närmare än de andra växterna i trädgården humlen och jag. Ja vilket i allt alltså också är är hur jävla fel som helst för vem i helvete kan äga en humle. Det kan man lika lite som man kan äga en son, en dotter en fru eller en man, ja osv och unt so weiter. Mycket av det här ägandet är ändå bara befängt. Det är bara att inse. Jag ändrar alltså mitt behov av ägande till att jag känner kärlek till den där humlen istället. Se där varandras raka motsatser som av så många felaktigt uppfattas som samma och lika.
Fast skit i det, “min” humle är underbar och är värd all respekt. Ja jag tyckte nog till och med att den tog sig riktigt bra tills en kompis från förr kallade den tanig och skickade ett kort på sin. Ja även om de där orden kändes på samma sätt som om någon sa att ens son var ful så var jag tvungen att medge att “hans” humle hade vissa förtjänster över “min”. Man såg inte pinnen liksom på “hans” och det som växte runt den där pinnen var med som en djungel. Lite som om “hans” humle var miss World och min bara var flickan i huset bredvid. Vilket naturligtvis på inget sätt minskade min kärlek till “min” humle. Icke. För mig är den den vackraste och finaste i hela världen i alla fall.
Nästa år skall den få en stör. Det lovar jag precis som jag lovade det förra året. Sen skall det inhandlas tre kompisas till den. Mycket störar blir det. Till slut, i en mycket avlägsen framtid, kanske en IPA av egen humle. Men då krävs väl att de som idag, som alltid annars genom tiderna men av olika anledningar, skanderar om jordens undergång, skall ha i alla fall någorlunda rätt i sak så att tyska vintrar också blir Hälsingska vintrar. Tills dess bidar jag min tid.