VARNING! Gnälligt idag VARNING!
Klockan närmar sig tjugotvå, det är två timma kvar av arbetsdagen och jag känner att det är ett bra tillfälle att skriva några ord. Gudarna skall veta att jag undrar varför jag skriver de där orden. Det där varför gäller väl egentligen allt jag håller på med. Vad spelar ett endaste ord för roll som jag skriver, vad har en endaste låt jag spelar in för värde och alla dessa kodrader, vad syftar de till allihop.
Svaret är såklart att de inte har ett skit till mening nått endaste enda ett av det där annat än att jag förverkligar mig själv och orkar leva en dag till. Utan allt det där skulle jag bli den där grubblaren som man fick låsa in på låst anstalt. Och nej, jag blir inte besviken när det bara är en handfull som läser det jag skriver och jag blir inte besviken när mina sånger inte lyssnas på av någon alls. Jag må tycka de är värda att läsas texterna och och låtarna värda att lyssnas på många gånger. Ja det tycker jag. Det står jag för. Skäms inte. Men just det nederlaget – för det är det väl? – känns inte som så viktigt trotts allt.
När det däremot gäller min kod och mina program är det då en helt annan sak. Besvikelsen är oerhört tung att bära varje gång en release försvinner i mängden där ute bland alla andra releaser samtidigt som något hopkok höjs till skyarna och får hundratals programmerare att börja bidra. Jag sitter där fortfarande ensam och kodar vidare efter releasen är ute. Och koda måste jag just i det läget. Det är det enda som hindra mig från att deppa ihop. Sitta där och grina och ge upp. Jag försvinner helt enkelt ner i något svårt och som kräver veckor av arbete och där glömmer jag allt det där om att en endaste gång få ett tack av alla de där jag hjälper och som använder det jag snickrar ihop eller i alla fall känna en liten svag doft av en liten, liten,liten,liten framgång. Framåt bara framåt är det galna mantrat som hjälper till att hålla skygglapparna på. De som måste vara på och sitta där fast och annars går det åt helvete…
Men det är då bara ibland som jag känner sådär. Jag vet ju att vägen ändå är det betydelsefulla. Det är bara det att ganska ofta är den där vägen förbannat jobbig att gå fram efter, det är liksom bara uppförsbackar. Men det är klart de där uppförsbackarna kunde vara brantare och hålen i vägen djupare och… ja det kan ju alltid vara värre. Så nu får det vara slut på misströstande för denna gång. Det finns jobb att göra och skygglapparna sitter där de sitter.