Det finns gånger när jag önskade att jag hade en röst. Att jag kunde säga ord som gjorde skillnad eftersom det fanns någon som lyssnade. Nu finns det inte det. Det är andra som talar till massorna. Så vad spelar några av mina ord för roll. Om någon lyssnat, om orden från min mun nu verkligen spelat någon endaste liten roll så skulle jag sagt att jag tror på kärleken. Ja och alla hade ju nickat instämmande såklart. För visst gör vi väl alla det. Vi tror på kärleken, till en man, till en kvinna, till våra barn, till våra föräldrar, till våra vänner och andra i vår närhet. Men för mig innefattar den där tron på kärleken fler än de som bara finns inom min närmaste krets.
Ta t.ex. spindeln som kryper här på mitt skrivbord. Den slår jag inte ihjäl per automatik för att jag känner i hela mitt hjärta att den har samma rättighet att leva som jag har. Fast jag egentligen tycker att spindlar är rätt läbbiga. Kärleken får släcka den där rädslan. Vinna över den.
Eller ta honom som står där efter vägen en mörk regnig kväll med fel på bilen. Visst är det enklare att åka förbi, låta någon annan hjälpa, någon som är modigare. Men kärleken gör att jag stannar och hjälper till trotts att jag egentligen är lika rädd som varje annan eftersom han som står där i regnet kan vara den onde själv. Kärleken måste vinna över rädslan.
Eller ta kvinnan som mister sin familj, sina barn, sina föräldrar i en explosion som varar en minut i ett krig i ett för mig främmande land. Hon som står där ensam kvar och ropar på hjälp. Kan jag säga att jag tror på kärleken om jag inte delar den sista biten bröd i mitt skåp med denna människa. Är det så oerhört svårt att i tankarna sätta sig in i hennes situation? Ville man då inte att det fanns någon som hjälpte? Någon som trodde på kärleken mellan de dom lever. Fast hon är en främmande och så oändligt olik mig där på avstånd.
Men jag säger alltså inte det där orden. För jag har ingen som lyssnar. Det är istället de som till synes hatar livet, men egentligen är så rädda att de skakar som asplöv, som får säga orden. Därför att hatet är mer likt Hollywoodfilmernas svart/vita verklighet. De rädda hörs överallt, i varje gathörn och på varje arbetsplast lunchrum och på de stora scenerna luftar de sin rädsla och ingjuter hatet i varje annan varelse som lyssnar. Vi och dom. Svart och vitt. Hollywooddramaturgi.
Men de är ändå enklare att förstå all dem som är rädda. Är inte min bäste vän också en av dem? Jo visst är det så. Älskar jag inte min bäste vän? Jo det gör jag. Skall jag då säga upp vänskapen för att han skulle slå ihjäl spindeln utan att tänka, inte stannat och hjälpt mannen med fel på bilen eller definitivt inte släppt in kvinna inom landets gränser för att dela hans sista brödbit. Är min värld så svartvit och enkelt? Är min världsbild verkligen så Hollywooddramaturgisk? Jag vet ju att det mesta i min vän ändå är gott precis som hos nästan alla andra av de rädda. Kan jag själv säga att jag är så mycket bättre? Skall jag också bli en av de hatande. En som hatar i kärleken och livets namn precis som korsriddarna en gång gjorde likaledes när de slog ihjäl och dödade alla som inte trodde som dem. För är det inte så att man med hat bara föder mer hat. Att murarna reser sig och byggs högre för varje “vi” och “dom” som uttalas. Nej jag vill inte vara med om det där för jag tror på kärleken. Jag kan inte tror på det enkla “vi och “dom”. Aldrig!
Så jag har alltså kvar min vän. Försöker övertyga med mina handlingar istället för med förakt och hat. Ja jag tror att jag kan förändra för åtminstone han lyssnar på mina ord. Ibland i alla fall. Varje gång han pratar om “svartingarna” på gatorna i den by som en gång var vår gemensamma bemöter jag orden med det jag tror på. Varje gång utan undantag. Som en droppe som gör en urholkning i stenen bemöter jag dem. Ibland har också han rätt. Det är bara så. Det är inte så enkelt svart och vitt som de som hatar vill få det till. Men jag tror på kärleken. Jag kan inte hjälpa det. Men vem skulle orka lyssna på mig när jag säger det. De är de som hatar som har ordet och publiken. “Krig är fred” skrev Orwell, de som säger sig vara de goda tycks ha tagit de där orden till sig. Jag högaktar dem inte för det.