Ytterdörren flyger upp med ett brak precis när jag skall bomma igen och låsa för natten. Klockan är halv ett. Nu står han där i hallen, grönklädd, med nyvaket rufsigt hår, vilda ögon, och en andedräkt som varit längst ner till helvetet och vänt upp till oss dödliga igen och gjort en där för bara några timmar sedan. På ryggen hänger älgstudsaren. Han ser på mig med sina vilda ögon samtidigt som han hänger av sig studdsaren, greppar den med båda händerna, trycker den i magen på mig och tvingar mig bakåt. Det gör ont. Och jag säger det till honom men han bara ryter “Din djävul….” sen tar luften slut innan han fortsätter. “Du skall inte prata illa om Lo(o)s du din fete uppblåsta djävla skit”. Och just där trycker han till med geväret så att det åker in en bit till i min mage. Japp blåmärke idag. “Du kan väl dra härifrån om du inte trivs din malliga skit.” Ja och sådär går han på. Det riktigt blåser om öronen på mig av alla okvädingsordens upprörda orkanvindar. Men jag är van såklart. I Lo(o)s står jag inte högt i kurs (gör jag det någon annanstans?). Så jag står där och tar emot. Försöker flytta gevärspipan från magen men han trycker för hårt så det går inte.
Men som sagt jag är van och det är egentligen inte förrän han osäkrar geväret och siktar upp mot mitt huvud som jag börjar bli orolig. Jag skall skjuta dig din djävul” säger han samtidigt som han vinglar till och håller på att ramla omkull. Full som han är, ja vi säger ju packad vi gamla Edsbybor för vi tycker det låter tuffare, lyckas han såklart tycka av ett skott där i hallen. Pang! Ja det är tillnärmelsevis inte ens i närheten av jordbävningssmällen i måndags men smäller gör det lik förbannat. Jag ser min chans och rycker ifrån honom bössan. Drar ur slutstycket. Slänger ner båda med ett skrammel på golvet. Japp också vi hemliga fick lära oss sådant i lumpen. Frugan ropar oroligt där uppifrån om vad som står på. Men jag säger “det är lugnt, gå och lägg dig igen du” och det gör hon. Min nattliga besökare ser inte lika stursk ut utan gevär. Så jag säger “häng med in på kontoret en stund”. Han lommar snällt med in så fort jag knappat in koden och fått upp dörren.
Så där sitter vi större delen av natten. Jag bjuder min nyfunne jägarvän på whisky som jag har haft stående på kontoret några månader, en fin sort som jag har sparat till andra tillfällen, själv dricker jag bara måttligt denna natt. Japp det skall jobbas isag. Jag får höra berättelsen om livet här i byn. Hur jävligt det är att alla Färilabor, Ljusdalsbor och Järvsöbor ser ner på en Lo(o)sbo och då skall man inte prata om de där på andra sidan ån. “Jävla Hamrabor”. Och sådär går det på, Jag får höra om barnen som inte ringer. Kvinnorna som inte vill ha en. Jobben som inte finns. Hur låg a-kassan är. Att det krävs så jäkla mycket av en nu för tiden. Att vargarna äter upp älgarna som är skogsbornas ägandes kreatur, att “svartingarna” tar alla jobben, att det kommer svin som mig och köper alla husen i Lo(o)s som självklart är Lo(o)sbornas. Ja där blir han lite ilsk och vild i ögonen igen men börjar snart gråta och hulka som om han var ett litet barn inte en vuxen man och jag sitter där och tycker synd om denne nattlige besökare.
Vi sitter väl sådär till halvfem nu på morgonen eller något. Och jag får höra hela hans livshistoria. Jag är bra på att lyssna när någon behöver ett öra. Sämre på att hitta ett öra som vill lyssna när jag behöver ett. Men där någonstans när kvinnornas svek, de som flyttade ifrån honom, inte tålde att han söp, somnar han in. Sjunker ner på soffan där han nyss satt som en hösäck. Ja, så för mig finns inte annat att göra än att låsa igen och gå upp och lägga mig jag med. Försöka sova i alla fall ett litet tag.
Så nu när jag trött öppnar kontorsdörren så mötts jag av den gröne jägarens snarkningar där på kontorssoffan. Jag ser att han pissat på sig. Hans problem. Han ligger där med öppen mun han som ingen vill ha, han som hatar mig som är utböling och “sittpissare”. Ja han får väl sova ut där på soffan. Jag kör ingen på porten. Själv skall jag försöka jobba lite.