Ligger på soffan hela förmiddagen och läser klart “Ödesgudinnan på Salong d’Amour” av Anna Jansson. Det är gott liv. Katter och fru bredvid och brasan tänd i spisen. Jag vet vikten av att vila också. Har lärt mig läxan.
Men nu sitter jag på kontoret igen. Det finns mängder att göras. Vädret är det rätta där ute. Det småregnar. Jag är sugen. Allt är såldes gott. Så här blir jag sittande till tolvtiden nu med avbrott för nyhetstimme och lite käk vad det lider. Ikväll skall jag leta en ny bok som blir min ledsagare mellan exalterad hjärna och drömmande hjärna under några veckor före sömn. Utan böckerna hade jag legat vaken som farsan om nätterna. Han kunde aldrig släppa de tekniska funderingarna när de väl greppade hans sinne. Jovisst jag är lika, min äldste son likaså, men åtminstone jag kan kasta ut och packa bak saker i utrymmen av hjärnan där de inte stör tills jag är redo att ta tag i dem igen. En gudagåva den förmågan. Många miljardärer skulle ge bort hela sin förmögenhet för bara den. Inte jag heller är lottlös i världen. Man får påminna sig om det ibland.
Egentligen längtar jag till skogarna och bergen och sjöarna. För det är där ute jag skulle vara. Det är mitt riktiga element. Jag är varg, är jag inte? Men jag sitter alltså på kontoret. Plockar bort femtio spam i inkorgen. Ett mail av värde ligger kvar från en Indisk kontakt. Jag skall svara på det vad det lider. Sen försvinner jag från världen . In i koden. In i det overkliga. Tänk om jag kunde stanna där!? Där där inget annat finns bara algoritmer och jakten på “fungerande”. Jo jag är bra där. Det vet jag. Jag behöver inte skryta med det. Andra kan få hålla på med det. Vara stjärnorna. De som diskuterar vad IoT är dagarna långa istället för att göra saker. De är så många. Så jävligt många och det öses så förbannat mycket pengar på de där människorna. Man borde gråta över det där men jag flyr in i koden istället. Där är jag trygg. Där bemästrar jag världen. Där är det bara min hjärna jag behöver och i alla fall i det vet jag att den levererar. Men också där hittar du såklart folk som ägnar sig mer åt projektmetoder och annan skit. Alla för slöa för att egentligen jobba med det man är satta där att jobba med. Som fackföreningsrepresentanten på fabriken. Alla såg honom som smitaren . Han som hellre stod och pratade också utanför fackföreningsmötena än att göra sin del i jobbet men som såg sig själv som en av de av guden utvalda. Det är detsamma överallt. Troligen inget att göra åt. De är för många de som flyter som grädde över oss andra.
Hösten kom idag. Det är kallare och det skall så förbli. Det är inget att göra åt. Jag kan jobba i lugn och ro i tre månader till sen måste jag ha in pengar som alla andra. Den eviga kampen för att överleva. Men hösten är den bästa tiden att jobba på. Inget stör. Man kan köra för fullt. Fram till jul och nyår är jag ljus i sinnet. Älskar tiden mörkret och det mysiga fram till dess. Men sen… Hade jag inte jobbet skulle jag bli galen av Januari, Februari och Mars. Om sommaren tjoffar iväg som en sportbil så går de där månaderna framåt som en gammal halt tant med rullator. Skitmånader när man borde sitta i ett hus i Sagres som inte ligger längre från havet än att man hör Atlantens brus och känner vindarna från Afrika som ropar “ursprung”. Ja det borde man. Egentligen vet jag inte varför man inte gör det också. Det borde ha fungerat. En gång i alla fall.
Men kanske kan man fly en dag från de där månaderna också. Eller kanske inte. Det får vara som det vill med den saken. Nu tänker jag fly in i koden. Glömma höst och allt annat och omfamnas av logiken ända fram tills nyhetstimmen då världen får titta in en stund innan jag fortsätter min kamp mot väderkvarnar.