Kaffedags. Den enda koppen. Eller, ja, det är snarare en mugg. Njuter den efter att ha ätit en bit kvarbliven paj från helgen till lunch. En av extranjutningarna med måndagar. Helgens rester. Om man hinner på dem. Frugan brukar hugga dem först, och det med rätta. Jag som bara är hemma kan alltid leta i mig något. Det lyckas jag oftast bra med dessutom.
Kallt här upp på kullen med det stora gula huset idag. Bara en grad vid sju i morse, fem vid tolvtiden när jag la mig. Men just nu har temperaturen i alla fall letat sig upp till sju grader där ute och är också sakta stigande här inne på kontoret. Jobbar hårt så jag märker inte så mycket av det där. Det är mycket nu.
Att vakna på måndagsmorgonen och bara längta ner till kontoret är en ynnest. Jag vet ju det. Jag vaknar före klockan till och med. Utvilad trotts att jag jobbat i helgen. Men det har varit tillräckligt med vila. Ligger där och väntar på tills den spelar sin melodi. Lillkatten kryper under täcket och lägger sig nära. Tycker vi skall sova vidare. Det är ju varmt och gott och ingen brådska. Ja och sen tar det såklart inte lång stund för klockan att ringa. Katten far iväg och strax efter följer jag.
Hur i helvete kan det vara så att man kan längtar efter att hålla på med något som man fått så oerhört lite utdelning på? Fråga inte mig. Jag vet inte. Fattar inte alls. Man borde ju kräkas på det här. Den där känslan man har att det här är rätt, artt det här är bra, måste ju vara felaktig. Eller inte. Ja det finns ju bara de alternativen. Är känslan rätt så är ju allt gott och väl. Då ger det sig väl med tiden. Men är den fel… Ja då måste man fråga sig om man njuter av att bygga det där fast det inte är “rätt” och “bra”. Ja och det gör man ju. Utan tvekan. Det är det det handlar om. Så då borde man fortsätta eller hur?
Hur som helst är det precis det jag tänker göra just nu.