Alla är där på himlen ikväll. Alla som blivit födda och alla som fötts. Varenda en. Varenda myra, lysmask och människa. Jag tittar upp på stjärnhimlen och förundras över det universum jag bor i. Jag minns samtidigt med all tydlighet varför jag bor just här där inte många lampor stör. Varför jag ännu hellre bott ännu längre ut där inte en enda lampa ens ville lysa. En kompromiss lever jag i. Om en månad är jag i Stockholm. Ja, jag minns nätterna i Samuelsfallet. Man var ensam med himlen där. Mörkret, man själv och universum. Det fanns inget att vara rädd för. Just det är den ensamme själens slutliga belöning. Att aldrig känna sig ensammare på något minsta vis ens när man skådar ut i ett universum fyllt med oändlighetens tomhet och där det är så oändligt långt till de som skulle kunna älska dig. De som fattas dig till du dör.
Vad bryr jag mig om vad bilderna heter där uppe. De är ändå bara hittepå precis som blommornas namn, fåglarnas namn och fjärilarnas undergrupper. Det går utmärkt att njuta av dem båda utan att att veta annat än att det man ser tilltalar en. Namnen är påhittade av de som vill sortera och skapa mappar och göra livet svårare och mer komplicerat. Men skönheten har aldrig varit sådan. Aldrig någonsin. Gå ut. Ta en varm jacka. Stäng av alla lampor i huset och stå där ute. Ensam. Vänd blicken upp mot himlen och låt allt det där komma till dig. Du är en del av allt det där. Sicken ynnest. Vilken ära. Vilken present.
Karin hittar en sevärd film på Netflix. Det är inte varje dag. Jag håller mig vaken. Men jag är trött efter en hård vecka. Förbannat trött. Allt i mig ligger på gränsen mot sammanbrott. Som en löpare som inte längre klarar mjölksyrans smärtor. Därför blir det ledigt imorgon. Vi åker österut. Ser lite av världen och människorna. Äter några bita Sushi. En dos stad in i sinnet så vi klarar några veckor här igen. Sen är jag helt säker på att alla krafter är på plats på söndag igen för en ny vecka på gränsen mot utmattning. Jag som bara sitter hemma. Det finns mer att göra. Mycket mer.
Men himlen alltså, den med alla stjärnorna. Den läker och förbarmar sig över en sådan som mig. Jag har ofta stannat på vägen hem mellan Edsbyn och Lo(o)s, stängt av bilen och alla lysen och ställt mig och bara tittat. Då är den magnifik på en ännu högre nivå. Det är som om man står där på kommandobryggan på det jättelika rymdskeppet Tellus som sakta färdas fram genom världsalltet. sakta då i förhållande till världsalltet på inget sätt långsamt relativt mig och min röda Renault. Då skulle man vilja att det fanns någon som plockade bort krigarna, misshandlarna, plågarna och alla de om vill andra illa och som finns här på samma skepp. Att de ramlade av när man står där. Att man när man återigen sätter sig i bilen och slår på bilradion får höra att allt är gott. Allt är bra. Sannolikt blir det ännu bättre. Bara det..
Men jag är en drömmare såklart. Världen behöver rejäla män och kvinnor som sorterar och katalogiserar, krigar och kan döda utan att blinka. Det finns ingen plats för drömmare som mig. Men det spelar ingen roll. För när jag står där under himlen då vet jag att jag är precis lika bra som alla de andra i den här världen. Du är det med. Det vet jag ju då. Annars med förresten. Det är bara hittepå det där andra. Ett skämt. Som inte ens är skojigt.
Men trött som jag är tänker jag ta min bok och krypa i säng. Det finns inget annat att göra. Men jag gör det med stjärnhimlen inetsad på min näthinna och med ett sinne som är lugnt. Japp, det finns de som skulle betala miljarder för det. Men somliga av oss är och kommer aldrig någonsin att vara till salu.
Godnatt medborgare!