Österut på museum i det långsamma

Vi går på museet österut. Jodå det är därför vi åker däråt. Sushin drar också såklart men Slow Art utställningen är det verkliga målet.

Jag lär mig alltså att det jag håller på med, knappandet, egentligen bara är konst. Det är ingen som helst skillnad mot de underbara grejer som står här.  Vi arbetar för perfektion och det tar tid och det finns inget annat syfte än just det med vårt arbete.

Det är såklart att man lär mer om att programmera och löda här än man kan göra på vilken som helst kurs i programmering eller lödning.

Och även om man inte gjort det så nog vill man ha arbetskamrater och vänner omkring sig som både kan se det vackra i det som visas på en Slow Art utställning och det vackra i ett par rader kod.

Och visst måste den vara en förfalskning den där Lim-Johan som hänger där på övervåningen. Originalet hänger ju på vår vägg där hemma… eller…

Men vad spelar det för roll. Den betyder mer än att bara vara en naiv målares verk. Alla skrattade åt Lim-Johan och hans målningar och fotografier. Idag minns ingen endaste en de som skrattade. Det tål att tänk på.

Gässen drar söderut i “V” som i “victory” där uppe, närmare molnen, då när vi stannar till i Bollnäs. Det är inte utan att man skulle vilja följa med. Dra söderut. Till friheten. Dit där vintern är snällare och mildare och lämnar känsliga själar fria från mörkrets och ledans geggiga fotavtryck.

Men det finns jobb att göra där hemma. Det som från och med nu då  är Slow Art. Det måste vara därför jag älskar det jag gör så mycket. Det måste vara därifrån passionen kommer. Men nej, jag försöker inte ens övertyga en endaste enda en annan om den saken. De får tro på sitt. Göra sitt. Det var länge sedan det fanns något att försvara i mitt liv.

Boken på nattduksbordet lovar mig många kvällars övergångar från rusande hjärna till en som lugnt och avslappnat sover. Utan alla dessa böcker vad vore  jag då? Ett darrande asplöv kanske. Där ligger också min enda eftergift till det verkligt materiella. Jag har svårt att göra mig av med böckerna. Älskar att fylla bibliotekets hyllor med dem. Gläds av att se dem stå där. Alla dessa historier. All denna kunskap.Den som är en del av mig numera. Den som skapar också mig som människa. Jag vet såklart att det bara är papper och trycksvärta allt det andra, det fysiska som står där i hyllorna. Och kanske är det bara minnet av ett hem med två böcker och en bibel som gör att jag vill samla hyllmetrar. Eller kanske är det bara en monument det där biblioteket över det jag värdesätter mest. Kunskap och medmänsklighet. För visst är det just medmänskligheten man får sig given genom att leva sig in i andra människors liv och se att deras livsödena inte är så mycket mer annorlunda än ens eget. Att vi är så lika fast vi ser så olika ut och lever så olika. Att världen inte är Holywooddramaturgiskt uppbyggd endast av goda och onda utan hela spektrat däremellan och att goda kan vara onda och onda kan vara goda om vart annat i huller om buller. Att alla andra sätt att se på det bara naiva är förenklingar.

Hursomhelst ger en lördag ute i det andra tillbaks krafterna. Jag som var helt slut på fredagen känner suget igen. Så nu på söndagen när jag sitter här på kontoret igen finns alla den där glädjen över att kreera inom mig igen. Det är helt underbart. Tack gode han/hon/det/gud för att det är så.