Det är en morgon när jag har svårt att ta mig upp. Det är så jävla skönt där under täcket. Sen kommer frazze, gammelkatten, och lägger sig nära och det gör såklart ingenting enklare. Så jag ligger där ett tag. Det finns ingen som kommer att klaga på mig om jag gör det. Jag har all rätt att ligga där en stund.
Karin donar på med sitt där ute. Hon är på väg till jobbet. Ja det är ju jag också såklart. Det är ett jobb det där jag går ner till också varje dag. Ja, det där jag oftast flyger upp ur sängen om mornarna för att komma till, som jag hastar igenom frukosten för, som duschen nästan tar för lång tid att genomleva eftersom jag längtar så mycket efter att få börja jobba. Jag vet att den där känslan såklart är en ynnest. Det är så många som aldrig någonsin eller sällan känner den. Men den kommer såklart inte heller gratis till människorna som får känna den den där ynnesten. Man får betala priset för allt. Det som tycks så enkelt där vid lunchbordet med jobbarkompisarna, alla de där “man skulle”, kräver också att man satsar sin själ på den där guldvågen. Eller läger något annat kärt där i vågskålarna. Priset. Det duger inte med något halvhjärtat om man inte har rika föräldrar och arv att ta av. Allt eller inget. Man måste vara beredd att förlora om man vill vinna.
Jag skulle kunna gå ner för de där trapporna till kontoret både oduschad och i mjukisbyxor. Men man måste ha en slags disciplin i sig när man jobba hemma i sin egen kåk. Det är så lätt att slappna av för mycket och glömma vad det egentligen handlar om. Man måste minnas att det är till jobbet man går när man vandrar ner för de där trapporna och går in på kontoret. JA jag har aldrig haft något problem med det. Och jag älskar varje minut av det jag gör här nere. Det är verkligen en ocool gubbes paradis detta Grodans Paradis. Men är det ett liv. Sexton timmars jobb om dagen, Lördagar, söndagar, veckor. Det kanske kan diskuteras. Men det är bara jag som kan avgöra hur jag vill leva mitt liv. Just såhär vill jag leva det. Inte på något annat sätt. Tills jag inte längre lever.
När jag kommer ner idag är det slut på ljus. Så jag får traska upp igen och knycka en näve av de privat inhandlade. De är ett måste de där ljusen. Den tyglade elden här bredvid datorn som symboliserar livet. Ja, jag behöver den. Som en vän. Man pratar ofta med sig själv när man sitter såhär. Det finns ju ingen annan att prata med. Ljuset får bli en ställföreträdare för närvarande arbetskamrater. Men virtuellt finns de såklart de där jobbarkompisarna. Jag skall alldeles snart hjälpa min vän i Indien med ett problem. Senare kommer JM från Paris och Andreas och Stefan från Tyskland och Kurt från Belgien och så vidare höra av sig. De har sina liv. Jag har mitt. Men vi delar på vissa saker i våra liv. En ynnest såklart. Jag känner fler ute i världen än jag gör i Lo(o)s. Är närmare fler där. Utan det vad vore jag då?
Men som vanligt håller tekoppens innehåll på att ta slut. Jag måste jobba. Indiska problem först. Min vän skall släppa ett program den 23 oktober när en stor helg börjar i Indien. Diwali. Man firar ljuset. Jag är bjuden dit såklart för att delta. Tänk om man bara kunde boka en biljett och bara dra iväg. Ja en dag kanske. En dag kanske allt blir möjligt. På vägen dit njuter vi av att befinna oss där vi vill vara. Eller hur!?