Godmorgon godmorgon

“Godmorgon, gordmorgon”. Det går liksom inte att hålla sig från att uttala de där orden högt när jag kliver in på kontoret. Lite omvänt “Macken” sådär. Klockan är halv åtta. Det är inte så länge sedan jag gick härifrån. Då var den nästan ett när jag vandrade upp till säng och bok.  Jag jobbar mot “klar”, precis som jag jobbat mot “klar” så många gånger förut. “Klar” är som den heliga gralen för de flesta i programmeraryrket. Det finns de som säger sig ha sett den, men de flesta anser att de där människorna bara är tokar och de som inte är det ljuger sannerligen lika bra som Linda Bengtzing.

Själv har mitt vansinne då inte nått hela vägen dit i alla fall. Det är väl alltid något. Eller också är det inte ens det. Så lite är värt nått egentligen. Det mesta av det där man eftertraktar så högt resulterar på sin höjd i ett “jaha” när man väl når dit. Man lär sig det där.Fattar att det är det där dagliga som egentligen är grejen. Att leva i det. Inte i det som var igår och inte i det som (kanske) kommer imorgon. Men det är såklart så lätt att halka in i det där. Längta till den där dan då det händer. Längta så att man smått går ihjäl. Ha ett helvete om dagarna under den där väntan. Och så är man då där till slut och så blir det det där “jaha’et”. Snopet för de flesta. Jag lovar. En del hämtar sig aldrig igen efter den där insikten. Går och blir sjuk och dör.

Jag försöker hålla mig borta från att titta på mig själv för mycket utifrån. Fattar ju att jag är en kuf för de flesta. Ingenting för andra. Avskyvärd för fler. Men i en tid när de som skriver artiklar och tycker om andra blir stjärnorna, större än de de skriver om, så kanske det där inte är så dåligt det där heller. Jag “tycker” jag med. Oavsett om någon lyssnar eller håller med. Det är sällan det händer. Att någon håller med alltså. Speciellt om det är något viktigt. De flesta är ynkryggar ändå. Följer de “populära” precis som de gjorde i nian. Vågar inte annat. Hur skulle de våga det? Vem skall tycka om dem då? Men det har såklart aldrig varit önskan att ha någon som håller med som varit den primära drivkraften för mig. Jag tänker så gott jag kan. Kommer fram till något ibland som jag tror på, Berättar det. Absoluta sanningar får andra pyssla med. Min erfarenhet är att det finns jävligt få sådana om ens någon.

Yngste sonen rusar ner för trapporna på väg mot Ljusdal och Komvux när jag skriver det här. Han har sitt. Försöker hitta en egen väg i livet. Jag är säker på att han kommer dit till slut. Själv skall jag koda på. Frun är ledig idag. Det skall kokas sojabönor där uppe. Grundämne för vegetarianer. Kalldimman innesluter hela kullen med det stora gula huset där ute.  Det är skönt att sitta inne på kontoret alltså. Det är fredag. Ikväll skall jag vara ledig. Sitta ner i den gröna IKEA soffan och antingen avnjuta den film vi hittar eller sakta sjunka djupare och djupare ner i den där soffan för att snart sova den utmattades sömn. Jodå, det kommer ifatt en framåt helgen. Man får ta det lite lugnare. Men visst det skall bli arbete på lördag och söndag också. Det är det där “klart” som hägrar. Som en underskön vacker kvinna står “klart” där borta, långt bort, och vinkar leende mot en. Man går och går och går men tycks aldrig komma närmare. Men “klart” bara fortsätter att le och vinka en till sig. Gör det i alla evighet.  Tills man drar det där allra sista andetaget. Då jävlar är man klar. Då är man framme till slut. Inte förr.