Karin är trött som en hel järnväg när hon liksom luffsar iväg till jobbet med “tre dagar till, tre dagar till, tre dagar till…” snurrande där i huvudet. Hon är nämligen ledig på fredag. Själv vaknar jag pigg som en mört när yngste sonen tar trapporna ner i några långbenakliv, någonstans där efter sex, när han tar den tidiga bussen till Ljusdal och Komvux.Jag ligger där en stund. Duschköer vet jag att det är utan att lyssna på trafikrapporten, jag kan lika gärna låta de som har mer bråttom än mig ta de första tiderna där inne. Jag kan anpassa mig. Jag är märkligt sugen idag. Vaknade en första gång redan vid fyra och funderade nästan ett tag på att köra igång redan då. Men också jag inser att just det är för mycket gubben som kliver upp, sätter på kaffe och inväntar tidningen. Jag behöver vila dessutom. Jag ligger helt klart på gränsen av vad jag orkar. Men skall de bli release så skall det. Det är i alla fall tur för samhället att egna företagares tid inte räknas ett skit i pensionsberäkningarna. Det är bara stålarna som tas i beaktande där som annars. Vem bryr sig om resultat. Att det tar tid idag?
Det regnar lite hösttrevligt ute. Jag vet exakt vad som finns att göra idag. Jag kommer inte att hinna hälften men kanske lever jag imorgon och hinner en annan halva då. Man hoppas, jobbar efter det men vad vet man. Det enda viktiga är bara att man vet att man är där man vill vara. Visst i helvete hade jag haft dubbelt så mycket pension att förvänta mig där det är dags för det om jag stannat på fabriken. Det är väl priset för att följa sitt hjärta. För att längta till jobbet också när man inte jobbar. För att flina brett för sig själv när man kliver in genom kontorsdörrarna och ha den där gokänslan i magen varje gång. Allt har ett pris.
Jag får en lista över bypolitikfavoriserade projekt. Det finns något konstigt med det där. Folk som inte tänker göra annat än att prata om det bestämmer vilka projekt som skall stödjas och favoriseras. Vilka personer som det skall satsas på. Ja jag finns aldrig med där såklart. Inte ens när DOSILOS var som störst. Man kan fråga varenda en här och ingen vet vad jag gör. Ingen. Ingen har någonsin vetat heller. Det behövs vilja för det och jag “är ju den där nyinflyttade Stockholmaren”. Japp efter 28 år. Men i mitt fall är ju det där skit i samma. Jag bryr mig inte. Men tyvärr finns det andra som bryr sig. Som behöver det där för att orka gå vidare. Som aldrig får det stöd de förtjänar. Folk orkar inte förstå. Slår ner på och förgör innan de ens satt sig in i vad det handlar om. Tänk om de där listorna handlade om människorna istället. “Vi skall stödja var och en som kommer med ett projekt även om vi inte förstår ett smack av va de pratar om”. För det är just där det stora finns. Om vi sa kör åt varandra där vid lunchborden när folk presenterade sina drömmar. Loggad in på placeringskontot och så att japp där har man några tusen man faktiskt kunde satsa på polarnas projekt. Som det var förr. När det hände saker. Nu skickar man istället iväg stålarna till London och New York och låter någon jävla finansmogul flina hela vägen till banken. Det är bara där landsbygdens problem ligger. Ja det är större än så. Det är ett globalt vansinne det där. Ja jag slänger den där listan efter att ha skummat den såklart. Det är bara skit. Bort.
Så var det dags att slå på musiken. Ljuset brinner redan och tekoppen har väl en slurk kvar ungefär. Det är dags att förändra världen. Japp det är bara dom jobben jag tar mig ann.