Det kan väl knappast bli mer höst ute. MYSIGT är ordet i alla fall om man får sitta inne som jag. Programmerarväder. Bästa sorten. Inga dåliga samveten för innesittande idag inte.
Man blir dum i huvudet av för mycket bly. Det är allmänt känt. Nu är det också allmänt känt att jägare har förhöjda halter av bly i blodet (se nyheterna igår). Misstänker att det finns en koppling mellan det där och SD’s framgångar i glesbygd. Men min känslighet för den närmaste omgivningen gör att jag inte skall driva just det där vidare. Nehej då. Det räcker att veta. Vilket å sin sida gör att man förstår vissa uttalanden i bygden bättre, de beror på blyförgiftning.
Ja inga 200 miljoner dollar på kontot idag heller. Jag behöver inte ens titta efter. Mitt pris. Alla har ett pris. För 200 miljoner dollar gör jag en hel del. Helt säkert. Nästan allt faktiskt. Utom att sälja min själ och det jag tror på. Gissar att det är just därför jag inte har de där stålarna. Det är ju just det som krävs. Själ till salu. Men min är alltså inte det. Jag går inte i någons ledband. Inte gåband heller för den delen. Men borde kanske. Men än så länge – innan snön – fungerar skogsvägarna. De som bjuder på älgar och uppå det gula löv som bländar ocoola gubbars ögon med sina neonfärger så att man nästan får vända och hämta solbrillorna för att klara av att vandra vidare.
Jag inser hur jävla själv jag är när jag ställer en fråga och ber om lite input igår. Att man inte får så mycket input av er här på bloggen är en sak. Ni är väl bara ute efter att läsa om någon som ni tycker har det sämre än er själva och få fundera lite över det. Det bjuder jag så gärna på. Men samma fråga på vårt eget forum (VSCP) ger egentligen bara dummerjöns svar tillbaks. På twitter noll, inget, zip. Att inte ens de som borde veta och kunna är det minsta insatta eller intresserade svider såklart en del. Att man är den ende som egentligen är intresserad. Själv alltså. Man kan tycka det ena eller det andra är jävligt bra av det man åstadkommit, men har man inte stålar eller vänner, ett nätverk, som hjälper till så är man lost i alla fall. Man fixar det inte själv. Inte ens Notch gjorde det fast än pressen vill få det att se så ut. Ingen gör det!
Men även om jag blir ledsen när jag inser det där. Även om det värker till där i bröstet av att vara själv så känner jag att jag vill gå vidare. Eller måste är kanske ordet. Jag är ändå en sådan där som aldrig ger upp. Ni vet en sådan där som folk tokhyllar när det går bra för, när hen klarar sig hela vägen, men inte ens märker att de finns när det inte gör det. Man får påminna sig att det är vägen som gäller. Låta bli att söka den där inputen och bara jobba vidare. Själv. För inte var det väl så jävla stor skillnad när vi var rockenrollare där i Edsbyn på sjuttiotalet heller. Var man inte själv då också? Kom de andra verkligen så villigt till repan för att träna. Icke. Det är först nu, tre decennier senare som alla säger sig ha gjort det där. Men sanningen är att jag satt där själv för det mesta då också. Ville mest. Ja det gäller väl de flesta andra projekt man hållit på med också. Och kanske är det sant för alla det där. Skit i samma. Man får resa sig över allt det där. Som en vulkan får man spruta ur sig lite lava och rök och ruska av sig all den där askan som täpper till och ta tag i det som skall göras. Det finns ingen annan väg för en sådan som mig. Jag kan inte sitta på en stol och bara stirra. Då tar jag hellre pistolen, stoppar den i munnen och trycker av som Hans Lidman gjorde. Skulle kanske ha gjort det redan om jag inte för så länge sedan lovade han/hon/det/gud att leva hela det där livet som jag nu fått. Skitlivet som man tycker då vissa dagar när hösten griper tag i en också inombords.
Men visst svider det lite där i alla fall i hjärttrakten någonstans. Det där lilla barnet inom en och det där ledsna sitter väl där någonstans. De känslor som jag egentligen gillar lite också. Det kanske låter konstigt. Men ibland vill jag faktiskt vara nedstämd. Som idag alltså. En regnig dag hösten 2014 när jag känner mig mer själv än vilken annan dag som helst. När jag om en stund dyker ner i koden glömmer jag allt det där såklart. Flykt, det är bara flykt från bister verklighet allt det där arbetet till slut handlar om. En sorglig insikt. Men inte mindre sann för den sakens skull. Man har fått ett liv att leva och man får leva det. Det är så man får se på det. Det finns inget annat rimligt sätt att ta sig an livet.