Tre vansinniga förälskelser, fröken i ettan oräknad. Den sista av dem har jag snart levt ett helt liv med. En hög kvinnor i Edsbyn och en större hög kvinnor när man farit därifrån. Det är vad man hinner med på ett liv när det gäller kärlek och i det som skulle kunna bli kärlek. Jag är en människa med starka känslor. Jag har verkligen älskat. Sagt nej, och ja och sårat och lekt med andras känslor under vägen. Det finns säkert de som inte förlåtit mig, som jag sårat bortom förnuft, alltid utan att veta om att jag gjort det. De finns där, det är jag säker på. Feg har jag alltid varit. Men älskat med all den kraft ett hjärta kan älska med har jag i alla fall gjort. Det kan ingen ta ifrån mig. Jag kan bara be om förlåtelse till dem jag svikit eller inte sett eller sårat.
En kvinna, fröken i ettan åter oräknad, har jag själv valt. Men hon ville inte ha mig. Eller kanske ville hon det? Jag var för ung för att våga mer än att beundra på avstånd och konstant ha hennes namn rullande inuti mitt huvud undre ett år eller två. Hon var för vacker med det långa ljusa håret och jag för obetydlig för att vi skulle kunna mötas i en tid som var då. I alla fall kändes det så då för länge sedan. Men henne valde jag i alla fall själv, alla andra valde mig. Det låter nästan märkvärdigt det där när man skriver det. “Alla andra valde mig”. Men det finns inget märkvärdigt med det. Det visar bara på hur jävla oföretagsam jag är och var. Det var den där bunten i Edsbyn och den andra bunten när jag åkte därifrån. Fler än man kan minnas namn, ansikten på. Fler än att man skall minnas så många av orden, kyssarna och de andra. Är det någon av dem som minns mig? Som minns ljus, som minns mörker. Som är nyfiken på vad jag gör nu för tiden? Kanske. Kanske inte. Vad spelar det för roll. Allt det där var förr. Det är en del av en och måste så förbli. Kan inte bli annat. Det är bara de som blev sårade som man borde prata med. Förklara varför för. Släta ut och återställa. Om man visste vilka de var. Men det vet man ju inte.
När jag gav upp kärleken, i Uppsala, bestämde hon att hon skulle ha mig. Hon som jag snart levt ett liv med. Nog var jag motvillig i början. Jag ville och hade bestämt mig för att leva själv. Det var den enda vägen. Men hon flyttade in. Flyttade aldrig ut igen. Jag kan bara undra hur mitt liv blivit utan henne och jag är oändligt tacksam att hon sög sig fast. Hade hon inte gjort det hade jag antagligen varit en kuf som suttit i fysikens laboratorier som en fånge i kunskapens borgar. Hon tog in liv i mitt liv, riktigt liv, och var den ende som till slut gav mig tryggheten. En fest, en slump, sånt som händer. Eller förutbestämt. Man får tro vad man vill. Tre vansinniga kärlekar har det varit i mitt liv. Den sista varar ännu.