Jag sover på den gröna IKEA soffan innan klockan ens är halv nio. Det är ett under att jag är vaken ens så länge. Helt slut är jag. Tömd fullständigt som ett batteri som laddats för många gånger och tappat alla sin uppladdningsförmåga och inte ens minns sin fulla kapacitet. Det är tur att fredag kommer och räddar mig med en ledig kväll. Här är jag mitt i releasearbete och för nära gränsen. Men jag tar ledigt imorgon. Måste det. Höstar. Utemöbler in. Tömmer ur blombehållare av alla slag och stuvar undan för vinter. Gör annat för att hämta energi för att kunna fortsätta med det jag måste göra. Releaser är som premiärer. De är ett helvete.
Två filmer har frun letat fram. Jag ser den andra och av naturliga skäl då bara brottsstycken av den första. Orson Wells. Ännu en skit i världen. Men ett geni. Man måste nog låta dem hållas just de där. De är de enda som kan förlåtas för sin egocentricitet. Vi andra kan inte gömma oss bakom geniets skyddande fasad med vår egen ogeniala självupptagenhet. Vi är bara skyldiga. Måste erkänna det. Men en bra film är det. Tidsmiljöerna är fantastiska och man längtar till New York. Vill ringa SAS och boka biljett på studs.
Måste till hälsocentralen också. En tops har fastnar i örat. Får inte ut den. Ringer ett 0657 nummer (Los) och får en tid klockan ett. Åker till Hälsocentralen här i byn men där är det låst. Jag väntar och frågar till slut en man. Men det är stängt. Finns ingen som jobbar där längre. Benita har slutat säger han. Men han kan hjälpa mig. Så det pillas där i örat. Men inte kommer det ut något så öronsköljen plockas fram. Spol och swiiiiich så är den ute. Skönt. Man tackar såklart. Åker hemåt men först in på ICA för godispåse och en limpa. Telefonen ringer och distriktssköterskan i Färila undrar varför jag inte är där. Ingen har berätta att det var dit jag skulle. Men det löste sig ju i alla fall och alla är därför glada.
Poeten skriver och verkar vara nöjd med livet. Sju mille på banken gör de flesta glada till sinnet. Men han är ju lite röd sådär egentligen så lite besvärande är det nog ändå att ha blivit kapitalist på riktigt. Men han är glad att det är över. Band är som havererade äktenskap som hålls ihop för barnens skull medan de förgör och förbittrar de som är med i föreställningen. Men stora galaföreställning ggr två på anrikt ställe som final. Ett värdigt slut. Publik i alla åldrar. Nu kan han ägna sig åt sitt. Jag känner mig glad för hans skull. Han har det där geniala i sig också. Om han vill och nu tror jag att han vill det. Men hans tid rinner ut liksom min. Han blir gammal i ålder räknat i Januari. Ja just vi det strecket måste man väl räknas som gammal. Men inte där uppe i de grå såklart. Där är han yngre än mig. En bra man hur som helst poeten. Kojan i vinter. Så vi ses nog.
Men för mig återstår bara att vandra upp för de trappor som jag nyss vandrade ner för och ta min tjocka bok och läsa så länge jag orkar. Den är härlig min 2000 sidor eller vad det är bok. Snart måste jag ha en helnatt med min bok. Njuta ord för ord tills det inte går att hålla ögonen öppna längre. Ikväll är det nog kört. Jag känner redan nu att tröttheten kommer krypande igen. Vill ta över. Vila mig. Det får vara så. Imorgon ingen brådska, Vi tar det lite lugnt – eller mycket lugnt. Behöver inte rusa ut. Njuter av ledig lördag. På söndag skall pannan startas. Jag ger mig. Nu är det höst och vintern får rusa in. Vapnen och allt motstånd är nedlagt fån min sida. Det finns inget säkrare hösttecken än när hulken blir grön och glödande om vart annat i det stora gula huset på en kulle i Lo(o)s granne med Dalarna, Jämtland och helvetet.