Är ner till affären idag. Japp med visst besvär skall erkännas. Bilen vill definitivt inte starta. Ni som har läst de här sidorna förut minns min glädje över att ha fixat felet på den förra helgen. Jag misströstar. Men jag är inte den som ger upp. Japp bränslemätaren har pekat på väldigt lite bensin en längre tid. Inte så lite att den där lilla irriterande lampan har börjar lysa. Men i alla fall. Det är värt ett försök. I alla fall för någon som aldrig ger sig. Så jag letar upp gräsklipparsnöslungedunken och finner att den till min glädje är halvfull. Fyller på. Håller en tumme – snung-sning-snung — vroooom…, som bara en röd Renault kan vrooooma på. Soppatorsk alltså, nu ett minne blott. Ja den där bensinmätaren har inte varit att lita på det senaste året det är sant. Detsamma gäller temperaturmätaren. Men det är en Fransk bil. Vad annat att vänta? Men en seghetens seger. Den tar mig till affären, och hem igen. Ja jag tankar några liter också för säkerhetsskull. Några. Man skall inte överdriva mängden bränsle i tankar, däremot antalet tankar i huvudet. Det vet alla.
Bloggen läses av färre personer än vanligt och mina inlägg på Twitter läses väl inte alls. De som ändå handlar om något riktigt. Men när jag är på affären kommer två personer fram till mig oberoende av varandra och tackar för mina skriverier i tidningen. Det gör mig glad. Man hör mest skiten annars. Jag berättar att det kommer en ny krönika imorgon. Ja inte läst av så många säkert men om några läser får an vara glad. Jag skulle också kunna skriva för klick och berömmelse, jag skulle kunna göra musik md samma mål eller för den skull hoppa på varenda trend inom programmeringskonsten som för tillfället är på tapeten. Men vad skulle det göra mig till för slags människa? Till ingenting, sämre än lort.
Nu är det kanske så att den typ av människa jag är inte har något värde i världen idag. Men kanske är det nu så att man inte lever som an gör för att andra skall tycka det man gör är bra utan gör det bara för att man själv skall klara av att leva sitt patetiska liv. Möjligen är det så att herr och fru lycklig på fejjan och annorstädes har helt perfekta underbara liv där lyckan bara flödar in genom det ena örat virvlar runt där inne i ett tomrum och sen ut genom det andra örat för att ta sig in i nästa tomhuvud. Men det innebär definitivt inte att just de skulle vara de liv som är det mest eftertraktansvärda. Det kan vara plågsamt att tänka, fundera och undra. Men det är ett tecken på att man är en intelligent varelse. Kanske inte intelligentast. Men på samma nivå som en morot eller en abborre i alla fall. Man kan vara nöjd med det.
Jodå jag somnade på soffan ikväll också. Filmen var sådär. Ja, skall sanningen fram så klarade den sig bara för att det var fredagskväll och jag var tröttare än man borde kunna vara och ändå vara vid liv. Nu skall jag somna in på riktigt. Men läsa en timme först. Sen sova. S O V A! Vakna sent imorgon. Snälla han/hon/det/gud låt mig vakna imorgon också. Gärna utvilad. Så att jag orkar med en dags jobb till. En vecka till. Sen skall jag släppa en release. Den bemöts oftast med exakt samma tystnad som mina låtar, mina texter och hela mitt väsen bemöts med. Men skit i det. Det där jag skickar ut nästa vecka är något jag är stolt över, något jag har lagt hela min själ i och alla krafter jag har för att åstadkomma. Kanske betyder det ingenting för någon endaste annan människa på den här jorden än för mig. Spelar det egentligen någon roll alls. Jag bara frågar!