Dimman ligger kvar här över kullen efter nattens och gastarnas dans runt det stora gula huset. Det är en sådan där våt tung omslutande dimma som bara brukar finnas ute vid havsbandet. Det letar och söker sig upp hit till höjderna urhavet för att sådana som jag längtar efter det så mycket. Den där längtan som sitter längst in i kärnan av varje cell man har i kroppen, den man inte riktigt förstår där längst uppe i knoppen om man inte anstränger sig och känner efter lite mer och extra.
Det är en svag vind där ute också. Den som kommer att driva iväg gastarnas dimma till slut. Kanske finns det en sol som kan tränga fram genom allt det här när det gåra och omslutande motvilligt lämnar kullen med det stora gula huset. En sol som lyfter fram och förstärker höstens alla underbara färger. De som visar att också en tid av döende och sömn kan vara ljus och vacker och löftesrik.
Det är min tid nu. Född som jag är en allhelgonahelg när årets första snöstorm tjöt utanför fönstret. Då när jag föddes ut i saknaden. Slets från någon som är mig närmare än mig själv. Kanske en syster. Kanske en bror. Någon jag inte kan möta igen som levande. Men jag hör viskningarna tydligare nu. Vi närmar oss varandra igen. En dag, tio dagar eller tjugo år. Det är samma, det är inte långt kvar. Det är över snart och jag har uppfyllt mitt löfte till han/hon/det/gud om att leva tills jag dör. Ja, jag håller mina löften. Ingen skall säga något annat.
Men dimma eller inte så finns det jobb att göra. Listorna är långa och punkterna många. Hjärnan skall väckas igen och det gnisslande maskineriet köras igång. Där finns den slutgiltiga lyckan. När det en dag blir min tid och allt måste ta slut så vore det i ett sånt ögonblick som smärtan kunde stråla ut i vänsterarmen och explodera i mörker för att aldrig igen bli till ljus. Eller där vid mixerbordet. Precis när man drar upp regel nummer sju. Men jag skall nog ta och sälja mixerbordet. Men inte sälja en dröm. Bara förenkla. Jag behöver inte det svåra. Vill inte hindras av det tekniska när det är känslor som måste få ha kommandot. Vi får se. Nu dyka in i logikens underbara värld. Den bemästrar jag till fullo. Känner mig trygg i. Glömmer saknaden i – ja i alla fall under en stund.