Att få skriva om (i bemärkelsen göra om) en stor grej såhär bara dagar före en planerad release är väl inte vad man drömmer om precis, men det är exakt det jag sitter och gör. Med två påsar halstabletter, en låda turboljus från IKEA och med allt jäklar anamma jag kan frambringa så kanske det skall gå. Men helt säkert är det såklart inte. Men vill ogärna bita i det suraste av alla äpplen och senarelägga alltihop. Men just här och nu, trött en måndagskväll, vet jag inte hur det blir med det. Det visar sig. Det är ju alltid så. Och jag har bitit i sura äpplen förut i mitt liv så jag borde vara van vid det lägsta av PH värden för en hel livstid.
De senaste veckorna har pensionärsliv känts som en dröm. Så har jag aldrig känt tidigare. Det är illavarslande. Skall man nå stadiet då fika och spela boule för att få dagarna att gå räcker för att somna nöjd!? En fruktansvärd tanke. Jag har aldrig varit den sån. Det har alltid funnits något att göra, att ta tag i, att lära sig. Jag kan te.x inte spela kort. Har aldrig haft tid att lära mig ett sådant totalt slöseri med tid.
Men det är till andra länder man skulle bege sig nu. Se, lyssna, känna och förstå andra kulturer och andra människor. Gå barfota i den mjuka sanden där vågor från det jättelika havet rullar in och ibland sköljer över bara fötter så att de med häl och tår och fotsula blir en del av det där havet med alla dess levande varelser. Njuta av allt det där och se på fåglarna som seglar där så lätt på vindarna i havsbandet och önska att man var en av dem där uppe så att man kunde flyga ut över havet och känna den totala friheten där inget land syns men där vingarna bär. Men man gör såklart inte det där. Man sitter och knappar framför en skärm istället. Ett vansinne som man får passa sig för att tänka för mycket och för djupt på. Då skulle man gå härifrån direkt. Stänga av och lämna stolen man sitter på. Allt det här är bara flykt från den verkliga världen. Man vet det. Men man flyr inte. Stannar i fängelset fast varenda galler är bortsågat och fängelsedörren är öppnad på vid gavel. Man sitter kvar som en idiot. En fullständigt förtappad och förlorad varelse. Gråter inte ens. Men kanske bara för att inga tårar finns kvar till gråt. Eller för att man förnekar allt det där.
Fast det är såklart inget som är ett uns bättre med att sitta och skriva dessa ord. De har inget som helst värde varken för mig eller för dig som låtsas läsa dem. Kanske skulle de haft det förut. När det var mer än rubriker och sammanfattningar som besatt ett värde. Men inte idag. Inte i en tid när recensenterna blir själva stjärnorna. När det upphöjda bestäms av “likes” och klick och grundskolepopularitet, när man köper sina följare med guld och lättja och ett skratt där ingetdera aldrig någonsin riktigt lättar eller ens är i närheten av att befria ett fängslat sinne.
Man får helt enkelt ge sig. Vandra ner till pannan och se så att den brinner som den skall. Fylla på pellets för de varma rummens skull. Sen vandra upp för alla trapporna hela vägen till övervåningen. Få en påminnelse att man borde träna när pulsen ökar och flåsandet tilltar innan man är uppe på det sista trappsteget. Inse hur illa däran man är. Men man skjuter ifrån sig. Men borstar tänder, klär av sig, krypa ner och läser om sextiotal och framåt. Kalla kriget. Det är bra men säkert har också här någon stjärnrecensent ondgjort sig. Men jag lyssnar inte. Bestämmer vad jag tycker själv. Det räcker inte med att bara prata och tycka för att jag skall lyssna. Man måste göra också. Visa att man är en “maker” då jävlar är jag med. Men nästan alla pratar bara såklart. Högst de som gör minst Alltid så. Det blir man trött på. Förbannat trött på. Men kanske måste det vara sådär och att det bara är sådana som jag som inte begriper sig på världen. Ja ,så är det nog. Med den tanken kan man ge sig idag. Ovetandes men ganska lycklig.