Så plötsligt står den där björnen och gör det på min och bara min stig. Det är bara tio meter mellan oss. Ingen har märkt den andre för backen jag går upp för har hindrat både ljud och doft och syn. Det är en stor hanne. En grymhanne. Ett halvt ton väger han säkert. Han reser sig upp. Tittar på mig och jag som redan står upp tittar tillbaks. Det finns liksom inget annat man kan göra. Springa därifrån, nehejdu. Så står vi där. En bra stund. Några minuter säkert. Öga mot öga. Testar varandras mod liksom. Jag håller käften, men undertecknad klara inte av att hålla käften någon längre tid, och dessutom är jag pissnödig, så till slut blir jag tvungen att rikta uppmaningen
“nu får du ge dig…”
till gymhannen. Det är då det händer. Han reser ragg, får något slags vansinne i ögonen och faller ner på alla fyra samtidigt som han börjar rusa emot mig. Ja vad gör man? Springer ifrån den gör man ju inte. Spela död verkar ju löjligt. Så för en gång skull vaknar lite jävlar anamma i mig också och jag tänker på det där löftet jag en gång gav till han/hon/det/gud. Leva tills jag dör. Ja, det här kan väl vara ett sådant tillfälle lika bra som ett annat. Så jag rusar mot grymhannen precis på samma sätt som han rusar emot mig. Ja jag blir rent utav förbannad där i skogen. Och under några sekunder som känns som timmar rusar vi då mot varandra björn och ocool gubbe. Och när doften av björnen når min näsa, precis när vi skall ryka ihop som två galna varelser i universum, då svänger björnen av och springer till skogs – 1-0 till ocool gubbe. Man kan lugnt pissa segrarens piss där på björnens plats och vandra hem till stort gult hus på kulle och programmera vidare. En del säger att det är i stan det händer. Pyttsan…