Träffas IRL

Kanske har det alltid varit så. Att det bara är jag som är trögtänkt och först nu har upptäckt det. Just det händer titt som tätt. Att jag är sist med att upptäcka grejer som alla sett i dagar, månader och år.

Det är media då såklart. Annonser. Alla dessa jävla annonser. Aftonbladet går det ju inte att läsa längre, än mindre titta på en filmsnutt på. Det är mer reklam än redaktionellt material och det mesta av det redaktionella handlar om youtubevideor och viral succéer.  Det finns absolut inget att läsa. Man använder siten till att se om det har hänt något. Det har det såklart aldrig. Annat än en ständig ström av skit som borde vägledas till närmaste reningsverk istället för till min skärm.

De lokala tidningarna har väl varit lite bättre på det där men har hunnit ifatt med råge. Det är bara annonser där med numera. Priset tog den bilaga jag själv skriver krönika i. Min skitkrönika (som dessutom är billig för koncernen), en fördjupande artikel och sen bara annonser i en tidningsbilaga på ganska många sidor. Huvudtidningen ser i princip också ut på det viset. Man bläddrar igenom tidningen på en grisblink. Är glad så in i helvete att man inte är prenumerant så att man i alla fall inte blir lurad på stålarna. Siten är inte bättre. Annonserna växer som amöbor  och lurar bakom varje klick.

Ja man möter dålig ekonomi med mer annonser verkar det som. Tar bort incitamentet att läsa över huvud taget. Det jävliga är att man får statsbidrag för att göra den där skiten. Bort med det nu så att vi tvingar fram alternativ. Nej, journalisterna gillar inte den här utvecklingen heller. Inte de som varit med ett tag i alla fall. Möjligen de Facebookuppväxta. De som lever i ytan för att aldrig sätta ner en endaste rottråd för att känna, söka och kanske finna. Bara de som ser nöje i att leta sig ner på djupet, in till kärnan, för att de tror på att det under varje glättig yta finns andra historier, sådan som betyder saker. Att de där historierna också finns under det som till synes är grått. Att världen inte är svart/vit och Hollywooddramatugisk utan en regnbågspalette av vardagsspänning.

Det kan skrattas åt notiser som att Agda Johnsson sett årets första Bofink ute vid sin stuga där vid skogskanten. Men just den där notisen är miljarder gånger bättre än var och en av de där spektakulära virala frierifilmerna som fyller spaltkilometer i våra tidningar och bredband med ettor och nollor som kunde användas bättre. Livet är liksom just det där som Agda Johnsson upplever när hon ser årets första Bofink.  De vet de viralt friande veckan efter det spektakulära också. Det är liksom ingen ide att försöka leva i en livslögn. Det är inte så förbakat roligt hela tiden för någon endaste en. Inte ens för Mick Jagger. Jag lovar. Han har samma vardagar som var och en av oss och sina första Bofinkar som lyser upp hans mörker också. Det där är livet.

Förr skulle jag ha slagit på radion. Nej inte P3. De förlorade mig för länge sedan. Inte P1 heller. Det fungerar inte när man sitter och behöver koncentrera sig på annat. P2 nja det blir bra tråkigt efter en stund. P4 fungerade förut. Jag har skrivit mängder av kod till lokala P4. Som en kompis har de funnits där. Men idag orkar jag en kvart sen stänger jag av. Det är för skrikigt och glättigt. Jag klarar inte av det helt enkelt. För gammal kanske. Tillhör ingen målgrupp längre. Så i det sociala sökandet så försöker jag med Twitter, men det är bara ett ändlöst flöde av skit som upprepas och upprepas. Fejjan är avstängt. Tur är det. Livet är bättre utan fejjan. Definitivt. Färre “vänner” helt säkert, Men bättre. Man måste nog börja träffa folk IRL igen om det här skall fortsätta. ja det måste man nog…