Han kommer där från motsatt håll på stigen. Mannen med den svarta slokhatten och trenchcoaten. Svarta Italienska handsydda skor har han på fötterna och han går lite flickaktigt försiktigt där på barret och de våta löven efter stigen. Ja nog fan är det väl det han har på sig? Jag har fastnat för skorna. Jag är ju ingen expert, men de där rikemansdojorna kan jag lukta mig till. Det syns på hela honom att han är malplacerad här mitt inne i Lo(o)sskogen, att han egentligen inte hör hit. Ja, då är vi två då måste jag tänka. Två främmande som möts på en stig ensamma ute i skogen.
Det går inte mötas två personer i bredd på stigen så jag kliver åt sidan för att släppa fram mannen. Jag har inte sett hans ansikte tidigare men nu vänder han det mot mig och lyfter på hatten liksom för att tacka. Hans ansikte är vitt som om han lider av anemi. En kort stund kommer jag att tänka på Halloween och att han kanske är sminkad, men nej, det där är hans riktiga ansikte. Ögonen är hårda, ljusblå och genomträngande när de ser på mig och mun och näsa är skarpskurna där i hans ansikte som har sjukligt insjunkna kinder. Jag ser makt och snar död i det där ansiktet. Oförenliga med varandra, men ändå finns de där bredvid varandra. Kanske är han sjuttio, kanske något yngre. Jag ryser när han går förbi. Jag är nu ändå en feg jävel,
Men jag skall promenera min dagliga runda så jag kliver ut igen på stigen och böjar gå. Då ropar mannen bakom mig.
“Jasså Åke, du känner inte igen mig…”
Och jag vänder mig om såklart och jag ser att mannen nu stannat och står ungefär tio meter bakom mig, vänd mot mig med trenchcoaten öppen och lätt fladdrande i vinden. Jag ser de svarta gabardinbyxorna och skärpet med lejonspännet av silver. Hans skjorta är blårandig och oklanderlig och ser dyr och figursydd ut. Men jag har såklart aldrig sett mannen. Aldrig någonsin. Det är bara spännet där på skärpet som får klockorna att ringa i mitt huvud. Jag har själv haft ett sådant.
Han skrattar där på stigen. Fast inget hjärtligt skratt. Det här är ett sådant där skratt man förväntar sig att höra när man står där ensam på en kyrkogård mitt i natten framför sin oväns grav.
“Nehejdu, din tjocke, ynklige, o-coole gubbe, du känner inte igen mig!?”
och där lyfter han på hatten, nickar mot mig, ler ett snett leende och fortsätter
“Men vi har mötts förr Åke. Och snart skall vi mötas igen. Mycket snart…”
och sen vänder han sig om och fortsätter sin lite flickaktiga vandring där bort åt andra hållet efter stigen. Visslar han inte till och med något där han går. En Beatleslåt är det väl…?. Jag kan inte placera den. Vet inte namnet. Men det är som vanligt. Jag ruskar av mig honom. Vänder mig åt andra hållet och fortsätter min färd. Jag har ingen aning om vem han var den där mannen. Jag har definitivt aldrig sett honom. Inte vad jag vet. Men inom mig får jag en känsla av att den här mannen är en nära vän med döden. Att de spelar i samma lag. Men jag är ju i motståndarlaget. Ännu. Så jag vandrar mitt varv och går hem och jobbar utan att tänka vidare på mitt möte där på stigen.