Man kan gå och gå och aldrig komma fram. Jag tänker inte ens en tanke på det när jag går ner för trapporna och det är söndag och söndag och söndag hela dan. En liten stund försöker solen tränga igenom allt det gråa där ute men misslyckas å det grövsta och drar sig snart tillbaks upp, tillbaks till himlavalvet igen. De döda lämnas åt sitt efter att ha kommits ihåg under gårdagen och livet går vidare för oss levande. För mig då ännu en dag på kontoret såklart som vilken annan dag som helst. Man vandrar på. Men skall i alla fall bryta allt det där med en lång skön promenad i skogen idag för att blåsa ut lite i sinnet och i benen på ett sätt som bara en promenad i skogen kan.
Egentligen är jag för trött för det här idag. Borde stanna på soffan. Förtjänar väl det också men om det nu finns någon anledning till att jag finns i den här världen så är just det här att vandra ner för trapporna till kontoret och göra det jag skall som är det enda som berättigar min existens. Det är så det känns och det räcker att det är så. När jag väl kastat mig in i koden så finns inget som oroar eller hugger i mig. Det är dit jag flyr som vilken patient i egna världar på vilken låst avdelning som helst.
I den bok jag läser har ett av barnen dyslexi. Pappan är en framgångsrik rockmusiker som byggt ett imperium. Han har haft samma problem och setts som lat i sin ungdom men har då såklart en massa positiva förmågor som andra inte har. Det slår mig att just detta i evolutionen, precis som en massa andra saker, ses som en vinnande väg. Annars skulle det avklinga. Kanske är det så att man då ser på världen på ett annat sätt än alla andra som dyslektiker. Det borde alltså vara positivt istället för negativt. Man skulle kunna leta fördelarna istället för att koncentrera sig på nackdelarna. Kanske är det där icke normativa en framgångsfaktor. JA ADHD och allt vad de icke normativa sakerna betecknans som också. Precis som att vara bra på hitta logiska samband. Pappan i boken blir glad när sonen får sin diagnos för det förklarar också hans situation. Jag har en kompis som också uttryckt samma glädje över att få en annan diagnos i vuxen ålder. Men kanske borde man istället leta de positiva sidorna med samma entusiasm som man letar efter begränsningarna. Min kompis har dem verkligen och pappan i boken har dem också. “OK du har en begränsning där, men låt se nu vika egenskaper har du där du är bättre än alla andra.” Vore inte det ett bättre approach än att sätta en “skadad” stämpel i pannan på folk ändå? Men det är klart vad händer med alla medelmåttor då? Då skulle de tydligt framstå som just medelmåttor. Vilken fruktansvärt skrämmande tanke.
Over and out!