Vi har gått den där timmespromenaden i många år frugan och jag. Varje dag i ur och skur. Men så kom liksom livet emellan. Stigen upp till elljusspåret här utanför försvann när man avverkade och det har inte fungerat av andra anledningar heller (läs hälsporre), Nu har jag bestämt mig för att ändra på det där. Försvinner en stig får man väl göra en ny. Så har folk gjort i alla tider. Så idag har jag börjat arbetet på att skapa en egen stig. Den som andra kan följa efter på om de vill eller inte. Mig kvittar det. Ja, jag vet att jag har börjat lite sent på året. Men det fungerar i alla fall tills snön kommer, sen får man väl leta sig andra vägar att vandra efter tills snön smälter bort igen. Men sicken skön promenad det var. Blånande berg finns det gott om i Hälsingland. Man ser till Järvsöklack om man vill och kisar lite.
Jodå det finns backar
efter spåret, mördarbackar, som otränade, ocoola, programmerargubbar får ta i för kung och fosterland för att ta sig upp för men det finns ändå en tillfredsställelse också i så enkla ting. Mer än vad man kan tro faktiskt.
Det egna skymtar där ner och man skall försöka ta sig ner dit igen på stiglöst land
och precis när jag går av vägen så kastar sig solen fram där den hänger lågt på himlen och bländar mig med allt sitt 8 minuters ljus.
Det känn som man står på scen på en rökig rockklubb någonstans igen och jag sjunger lite för mig själv där på berget innan jag bländad dansar ner för den stig som är i vardande och som leder hem till oss.