Dagens tur i skogen är verkligen helt annorlunda än min förra tur. Snön gör att allt dämpas och det blir sådär märkligt tyst. Jag är först att gå upp för berget på min nya stig och en lång bit av spåret är jag också den förste. Men en hund (eller varg, vad vet jag) har rört sig före mig en del av vägen. Men djur ser jag inga. En hackspett trummar en bit in i skogen, trumvirvlar som kastas ut över berget. Annars är det tyst och vackert och jag går här ensam i skogen med bara mina tankar som sällskap. Inget jag har det minsta emot. Det är så jag vet att jag bor där jag skall bo.
När jag viker av hemåt igen hör jag de skygga korparna kivas med varandra en bit ovanför vårt hus. Och strax flyger två stycken över mig utan att först se mig som om de lekte en kärvänlig lek med varandra och tumlade runt där uppe i luften och friheten, ömsom nära, ömsom längre ifrån varandra. Men korpar har bra syn. De se ser mig snart och flyr från en människa som betyder fara och död. Hur skall de kunna veta att just jag är en helt ofarlig och harmlös ocool gubbe på promenad i den första dagen på vintern.
