Jag har aldrig arbetat närmare gränsen än just nu. Den totala utmattningens gräns då alltså. I det skall då räkna in alla andra sessioner genom åren när man fått använda allt man har i resurser av energi. Men nu är det alltså värre. Allt kändes ok och lugnt igår men så hittar jag en grej som tar hela dan idag att fixa och som ger chockvågor genom en massa annan kod som naturligtvis också måste testas och arbetshögen växer istället för att minska. Jag trodde i min enfald ett tag att den här helgen skulle jag kunna tillbringa avsevärd tid på soffan, under täcket, med en god bok men som det ser ut just nu så är det alltså ännu en helg med jobb som väntar. Suck…
“Varför?” Undviker man nogsamt att fråga sig. Jag tjänar inte en krona på det här. Jag får inget tack för det här. Jag vinner inga priser. Orden “fråga dig förfan inte varför du håller på!” får man upprepa för sig själv då och då. Skulle tanken slinka igenom skulle man hämta släggan och slå sönder datorer och skärmar så att de blev pulvriserade minnen av elektronisk framtidstro och skaffa sig ett riktigt liv. Ge sig ut på vägarna och uppleva människorna och världen på riktigt.
Som grädde på moset så har Windowsdatorn fått något virus som slänger upp websidor i browsern. Seg som sirap som den alltid är när det är releasedags. Linuxburken har börjat sega till sig den också. Oklart varför. Man blir förbannad men försöker undertrycka det hela annars blir det den där släggan. Ut med release sen får man väl installera om. Det tar alltid någon dag det där också. Innan allt är på plats.
Ja så skriva i bloggen har jag alltså inte tid med alls egentligen. Jag har kod att testa, rätta och skriva. Fyra timmar åtminstone till ikväll. Som stöd har jag hällt upp en skvätt av ängelns whisky. Det hjälper. Man får hålla sina egna tummar och jobba på om man nu så jävla bestämt måste förändra världen. Japp, det är bara det det handlar om.