Det rullar på livet. Det finns alltid mer att göra. Så jag sitter här på kontoret både lördag och söndag och jobbar på med mitt. Hinner inte skriva så mycket skit här på bloggen, det finns annat att skriva som har högre prioritet. Men idag skall jag rulla ut grejerna, eller i alla fall imorgon. Också det där att packa och skicka tar tid och några saker till vill jag ändå ha med. Inte en dag för tidigt. Sanden i tiduren har runnit ut.
Fem grader varmt ute. Vindar från Spanien letar sig upp mot norden och nog känns det både frihetslängtan från Katalonien och svett från tjocka tyska turister på Spanska “plajjor” där i luften. Är det inte en svag syrlig doft av en nyskalad apelsin också där någonstans? OM man sniffar lite… visst är det. Skönt är det i alla fall. Pellets räcker längre och det är enkelt att leva ännu en stund.
Det är mest Europeer jag “pratar” med den här helgen. Europa som är mitt. EU’s existens en fullständigt naturlig konsekvens av det. En av dem är tysk och en klar tillgång. Underverk sker där borta. Jag tar tacksamt emot. Sen frågor, frågor i all oändlighet såklart. RTMF svar förtjänar de flesta av dem. Men får mer vänliga. Annars är det bara att sy de där sista stygnen jag håller på med, samtidigt som jag fyller A4-sida efter A4-sida med nya idéer för utökningar – de som det verkligen inte finns tid för nu.
Det skulle kunna finnas semester och vila på andra sidan en release. Men det gör det ju aldrig. Där finns bara mer jobb. Högarna är större där på den sidan. Jag har fortfarande tio kort att fixa till här. HÖG prioritet. Sen innebär alltid en release att antalet frågor ökar, antalet buggrapporter ökar osv. Men det är såklart det vanliga att bara man får byta fot ibland och göra något annat, inte bara harva på med exakt samma grej dag ut och dag in så får man den där energin som bubblar i en igen. Den längtar jag efter, för den sista tiden har det mest handlat om vilja och bara det, även om jag sällan eller aldrig känner den där hopplösheten, utan fortfarande smilar lite för mig själv när jag kliver in på kontoret. Men tröttheten, den kommer man inte ifrån. Man orkar inte hur mycket som helst. Ändå längtar hela jag efter att få ta tag i de där nya uppgifterna. Bita sig fast i dem och ge sig hän.
Att man blir äldre märks ju också såklart i energiavseende. Men inuti alltid tjugotvå, man får locka fram det ibland. Men det är konstigt med tidsuppfattning. När jag började plugga igen. När jag åkte iväg till det tekniska gymnasiet hyrde jag rum med tre andra i bottenvåningen av ett hus. En av killarna där, Thomas, spelade Tennis och en dag berättade han om tanterna som också spelade. “Fan dom var ju faktiskt sexiga” tyckte han. Fyrtio år och sexiga… Jag trodde jag skulle spy. Fyfan vad äckligt med sådan kärringar. Jo det är sant. Så kände jag verkligen då som tjugotvååring. Det är skillnad nu såklart på 58. Inget fel på fyrtioåringarna. Både sexiga och snygga många av dem. Kanske man till och med har en del man kan prata om tillsammans där. Men de föddes när man själv var “rockstjärna”. Ja notera citationsteckenet. Med trettioåringarna är ju värre såklart. Där har man inget gemensamt. De föddes när man började på universitetet. Helvete. För att inte tala om tjugoåringarna. De var ju för fan inte ens födda när man började använda Internet. Vad kan man ha att prata med dem om. Nada. Ändå finns det män i min ålder som gör allt för att få vara tillsammans med en ung kvinna. Det säger en hel del om dessa män tycker jag. Tomhuvuden med större delen av de tänkande funktionerna i kuken. Men som ocool gubbe får liksom tänka efter ändå ibland.Just för det där tjugotvå inom en. Och man hissnar när man gör det. När man ser på sig själv ur de yngres perspektiv. Det har ju gått så förbannat fort att komma hit till “ocool gammal gubbe” men ändå kan jag inte göra annat än att gilla att vara här ändå. Man är lugnare nu. Har mer “skit på dig” i huvudet och bryr sig inte lika mycket. Ja, för mycket såklart. Men inte lika mycket som förr. Det är liksom ingen ide att stoppa pistolpipan i munnen och trycka av längre. Det där sköter sig själv nu. Snar är man inte med helt enkelt. Man väljer själv om man vill sitta still och bara vänta på det eller leva hela vägen in i slutet. Jag vet vad jag väljer i alla fall.
Nu skall jag jobba i mitt anletes svett. För freden, friheten och för att förändra en värld som behöver förändras.