Min frustration över att behöva installera om min Windowsmaskin såhär i releasetider känner inga gränser. Natten går åt till att återställa en något sånär frisk backup av systemet. Hela dagen kommer att behövas för att återställa det jag jobbar med. Tid åt helvete. Tid jag inte har. Virusjävlamakare behövs det skottpengar på. Hade jag den som orsakat det här tillräckligt nära mig – om jag nu visste var det kom ifrån – så skulle jag med glädje ta ett grepp om halsen på den personen och inte släppt taget förrän tungan var blå och hängde utanför och aldrig skulle komma in i en levande mun igen. Japp så känns det. Död åt dom jävlarna. Det är underligt att det inte finns en taskforce som jobbar med att angripa spammare, virusmakare och annat patrask. Vi alla som jobbar i den här branschen borde avsätta en del av vår tid åt att avslöja de där idioterna. Men vi är för självupptagna i vår egen storhet vi allesammans såklart. Läkare kan med läkare utan gränser och andra yrkesgrupper kan också göra lite nytta. Men inte vi. Vi är ett patetiskt patrask.
Småfåglarna ropar på mat där ute. Måste väl hörsamma. Tid har jag ju. Det är bara väntan nu. Men vill helst gå och frustrationsstampa på dörrar och väggar och svära högljutt. Men det hjälper såklart inte. Tur man har en Linuxmaskin på skrivbordet också. Annars hade det varit riktig öken. Eller ja det är det ju i alla fall. Men lite bättre är det nu ändock. Men fågelmat var det.