“1.0.0.40 Neon”

“1.0.0.40 Neon” – betyder det något för någon annan än mig. Knappast såklart. Men idag skall VSCP & Friends rulla ut och det där är det kompletta versionsnumret. 1.0.0 en händelse i sig. Det säger “ok det här är grejer som skall gå att använda på riktigt nu”. Men “0.0” säger också – “vänta till “0.1” eller “0.2”… ” för de flesta. “Neon” kodnamnet. Hämtat från periodiska systemet såklart. Atomnummer 10. Nio kodnamn för releaser före säger det och att Sodium (Natrium) är nästa. Men det har varit fler såklart. De där kodnamnen har bara varit med några år av de fjorton som projektet tuffat fram under.

Tre veckor försenad. Inte så ovanligt kanske i den bransch jag befinner mig i, men det har varit tuffa veckor, eller hela hösten och sommaren har varit det. De inre delarna är helt ombyggda. Som på en gammal bil. Riv ut allt och bygg om igen. Reparera längs vägen och lägg till och gör nytt där det behövs. Man får andas in några gånger djupt innan man bryter ner något som fungerar och sen börjar riva. Men jag är nöjd med resultatet. Det var värt det där.

Nu återstår mängder av arbete såklart. Månader och år. Periodiska systemet kommer inte att räcka till. Det vet man redan nu i alla fall jag. Det behövs fler versioner, fler kodnamn. Men nästa version är 1.0.1 alltså. Ja den får vara Neon den också. Den där sista siffran betyder inte så mycket annat än “buggfix”. Ja fast kanske lite mer. Man smyger in något nytt där också. Alltid det där nya sköna.

Jag skall inte trötta er här med vad det är och vad den här versionen innehåller. De finns andra kanaler för det. Men det är en stor dag för mig. Mer så än sådana dagar man fyller jämt och liksom ödesmättat på – för det här handlar om de innersta drömmarna där inne i mitt huvud, det som är på riktigt och mycket viktigt i mitt liv. Som faktiskt gör mitt liv värt att leva. Det räcker egentligen där. För mig. Jag vet redan hur lite det betyder med massornas jubel i förhållande att man själv känner stolthet och glädje. Det är ändå bara sig själv man kan tillfredsställa i slutänden och den tillfredsställelsen behöver inte ta studs på andras beundran alltid som så många tror. Jag vet att det här är rätt och bra och riktigt och jag vet att det inte finns någon annan väg att gå. Lismarna kommer kravlande när saker blir succé’. Dem ger jag inte ett jotta för. De är bara de som är med på resan och tar sig igenom de nästan ogenomträngliga snåren, de som ger sår och rispor, som förtjänar äran. De som sedan följer på den upptrampade stigen är bara följare, alltid bara följare och efterapare som de alltid varit och alltid kommer att vara. Glömda i samma stund som de föddes för att de saknar drömmarna om att förändra världen.

Jag behöver jobba nu. Knyta ihop säcken. Ta de där sista metrarna fram till målkamera och målsnöre utan att sakta ner. Sen tänker jag ha en ledig helg. Japp jag förtjänar det.