En liten entita kastar sig nästan på mig när jag kommer för att fylla den stora fågelmataren. Hon, ja det är helt säkert en hon, är rent ut sagt förbannad på ocool gubbe som har låtit fågelmatare bli tom. Låt så vara några timmar, men i alla fall. LITEN ENTITA ÄR HUNGRIG NU!!! Hon är väl bara en till i mängden som vill ha något av mig. Man kan se det så. Men väljer bort de tankarna. Fågelmatandet och glädjen i det hör till åldern. I mitt fall ett nöje jag njutit av hela livet, vilket naturligtvis säger en hel del om mig och mentala ålder.
Det lugnar sig såklart när maten är på plats och hennes entite-gubbe, som tydligen är ordentligt kuvad av sin livskamrat (årskamrat?), vågar sig också fram. Jag passar på att fylla den lilla röda stugan som hänger i den gamla damen också. För liten är den den där plåtgrejen. Äts ur på en enda dag. Blir ett jäkla spring till. Men den hänger väl där utanför kontorsfönstret där den påminner mig om riktigt liv.
För ett halvår sedan förfärdigades den någonstans i Kina. Antagligen gjord av Amerikanska och Europeiska skrotbilar. Varje atom och molekyl i den där har en livshistoria att berätta och Kinesen som målade den som en röd stuga med vita knutar kan såklart inte föreställa sig ens för en sekund de trakter där den nu hänger.
Jag sitter och ligger och sover ibland på soffan idag. God bok. Brasa. Det är skönt och jag kan inte tycka annat än att jag faktiskt är värd det. Men jag känner också pirrandet. Jag är både sugen och redo att köra igång igen. Det är bara så. Det finns mer, nytt att göra. Men jag tvingar mig kvar där i soffan. Allt har sin tid. Det är bara så.
Det är dit jag tänker återvända nu. Lugn och ro och inga måsten. Mailkorgen fylls med sina mail i en ständig ström, “I could not care” less. liksom. Imorgon är en annan dag. Mot kvällen kanske jag är redo för stordåd igen. Troligen faktiskt. Men ite förrän dess. Helt säkert faktiskt.