Att vila är skönt. I alla fall om man har en god bok. Och det är helt klart en sådan jag har. Man vaknar, äter frukost, dricker te, plockar fram boken, åker ner i soffan, läser tills man slumrar in. Vaknar, sätter på kaffe, sjunker ner i soffan, läser tills man slumrar in. Rätt vad det är så blir det kvällsmat. Paus för att skyffla in allt det smakrika, nytt te, sen se på tv, tills man är trött igen och går och lägger sig två timmar tidigare än man gör en vardag. Läser tills man somnar igen och sen vaknar man till en ny dag och upprepar det hela.
Jo jag behöver det där nu. Behöver mycket av det där men vid femtiden idag så går det inte längre. Jag måste ner och jobba,. Klarar inte av det där längre, hur skönt det än är. Det är bara den totala utmattningen som får mig att stanna kvar. Det finns nämligen mer att göra, alltid mer att göra. Men väl här ner på kontoret känner jag såklart att tröttheten fortfarande håller mig i ett fast grepp. Jag svarar i alla fall på de mail som borde ha svarats på när jag låg där på soffan och jag förbereder lite för morgondagen. Lödning. JAAAA! 🙂
Snön har smält bort igen. Det är Stockholmsväder där ute. Men utan bra restauranger, biografer, teatrar och annan tröst då såklart. Här ute får man stå ut bara. Bita ihop och låtsas som om det inte är grått, grått, grått där ute det som vid fyratiden övergår i svart, svart, svart och hela tiden fukt som tränger igenom billiga skor och otäta hus.
Men jag gillar det här så oändligt mycket mer än snön och kylan. Den som tar kål på mig fullständigt. Den jag bara klarar fram till nyår och då bara därför att juletid ändå innebär ett gäng mysiga dagar med familjen. Men efter. Veckan efter nyår. Då är det bara semlor som kan trösta en av vintern inträngd i ett hörn själ som min. Då får jag kämpa mig framåt. Nej, nej jag har inga problem att komma upp på morgonen och kila ned till kontoret. Hade jag inte det så skulle jag bli riktigt galen. Arbetet är som vanligt räddningen. Flykten bort från det där isiga, vita vinterfängelsehelvetet. Ändå tycker jag såklart att det är vacker också vissa dagar. Till och med njutningsfullt. Men det är bara genomslag im o galenskapen. Jag känner snart igen de där ögonblicken och letar mig mot närmsta element och brasa och drömmer om sommar, koltrastar och vackra flickor med blomkransar i håret. Allt det där som det inte syns ett spår av nu. Världen är istället full med frost och snor i skägget människor som liksom Wassberg stånkande tar sig fram genom vinterlandskapet.
Jag längtar alltså bort så fort nyårsklockorna ringer in det nya året. Vill fara iväg långt, långt bort där ingen ens vet vad snö är och bränna upp täckjacka och mössa och vantar och tjocka skor på flygplatsen så fort jag klivit av planet. Hoppa på sotresterna i en slags segerdans över den egna segern över vintern och inte återvända förrän den första koltrasten helt säkert har rapporterats synlig på kullen där hemma. För då måste jag vara hemma. Då måste mina öron få höra den där den vackraste av all sång. Berusas av ljumma vindar, och den där sköna underbara sången som inget annat kan nå upp till i ljuvlighet.
Så att flytta permanent är alltså en omöjlighet. Vem, som någonsin upplevt Svensk sommar, kan leva ett liv utan den. Ingen, absolut ingen. Säger man att man kan det har man helt enkelt aldrig upplevt den. Och visst fungerar våren också, och hösten. Men Januari, Februari, Mars är de tre dödsmånaderna man kunde vara utan. Långsamt och segt drar de sig framåt. Som sirap som stått i ett för kallt skåp, Med semlor som enda ljuspunkt. Ja talgoxsång också. Hackspettssmatter där bort i Mars. Underbart det också. Glädje och förebådande om nytt liv. Men backslag mitt i det där. Misströstan. En vår som aldrig kommer. En sommar som är långt, långt, långt borta. Gud hjälpe oss för ännu en vinter.