För bara några år sedan så skulle jag nog suttit här på kontoret och undrat
“Är det bara såhär…”
och sen misströstat mig ner i mörker nära helvetets portar. Men jag vet inte om det är för att man är äldre, kanske visare eller bara bitter, bitter, bitter. Jag bryr mig inte så mycket längre om folks reaktioner. Nej jag läser inte mina krönikor eller klipper ur dem ur tidningen och spar i album. Grannar som vet att jag inte gör det hivar ner den där tidningen i postlådan (“till barnen”, “till frun”, “till…”) och sen väl inplockad blir den till tände i öppna spisen. Det sista sannerligen en bristvara när man som vi läser sin tidning på en elektronisk platta. Ja det är detsamma med releaser av låtar och dataprogram också. Jag gör vad jag gör och sen får de tas emot som de blir. Oftast med den stora tystnaden.
I grunden handlar såklart det där om att ha kul när man gör saker. Eller kanske bara att besvikelsen redan har bottnat. Att man gett upp men ändå (av någon outgrundlig anledning) går framåt. För sanningen är att man för det mesta bara får höra mer skit, negativa kommentarer, “Mer, MER, M E R” av de som ständig vill ha mer, och så oändligt sällan den där lyftande kommentaren. Ändå vandrar jag ner för trapporna med ett gott sinne en sådan här dag också. Ler för mig själv när jag kliver in på kontoret. Är oändligt sugen på att jobba vidare. Hur är det möjligt!?
De som lyckas och blir framgångsrika i andras ögon kan ju alltid efterkonstruera det där när de sitter i sin framgångssaga och säga “Jag visste hela tiden att det här var rätt väg att gå”. Men det vanliga är såklart att man inte lyckas. Märk väl – i andras ögon. Att man hoppas och som en spelare satsar markerna på svart, på rött, på sjutton men alltid och ständigt förlorar dem till kasinots banks djupa och välfyllda valv. Att alla ser på dig som förloraren. Den bittre förloraren till och med.
Men när det är precis tvärtom. Att man är, eller i alla fall känner sig som, en vinnaren. Man gör ju det där man vill göra. Ja inte utan uppoffringar. Man tror på att det är rätt, värt det. Man älskar nästan varje minut av den tid man ägnar åt det. Man är lycklig så länge som man håller på med det där. Man rent utav älskar det man gör passionerat. Vad gör det då om någon som går till jobbet med tunga steg varje dag för att göra något hen hatar tycker att du är en misslyckad individ och en förlorare. Vad gör det då om en halvtaskig akademiker ser ner på dig. Vad handlar livet om egentligen? Inte fan lever man för att bli något i andras ögon. Det handlar bara om att till slut kunna acceptera sig själv för den man är. Livet är inte en popularitetstävling. Kommer aldrig bli det heller. Det är bara du själv som kan avgöra om du är nöjd med dina gärningar och ditt liv eller inte. Bara du – ingen annan.
Så jag fortsätter. Vandrar framåt med en dåres envishet. Jag har ingen annan väg att vandra. Jovisst finns det fler vägare att gå efter. De är oändliga till antalet. Men jag gillar den här. Den som får mig att le för mig själv när jag varje dag på nytt beträder den. Jag har ingen aning om var den till slut leder mig. Sannolikheten är mycket stor att den bra tar slut en dag vid en oforcerbar bergvägg eller ett djävulskt stup eller vid en fors som ingen kan ta sig över eller att den bara fortsätter längre och längre bort i fjärran och att mina ben en dag inte orkar följa den längre. Att jag trött måste sjunka ner där vid sidan av stigen och säga till mig själv att “nu får det vara nog”. Med tyngd i hjärtat avsluta en vandring som skänkt mig så mycket glädje, lägga mig ner och se upp mot en blå himmel och låta den förblekna och försvinna inför mina ögon. Bara ha drömmar kvar men ändå låta hoppet vandra vidare efter den där stigen oförmögen att följa efter.
Så nej, jag blir inte längre nedstämd av “ingen reaktion” när det gäller mina låtar, texter eller releaser. Det är en stor frihet och lycka att ha nått dit. Jag känner en stor tacksamhet för det och att jag får känna en glädje i att göra de där grejerna jag tror på. De som inte är till salu lika lite som jag är till salu och som också de alla är mina älskade barn var och en av dem eftersom de sprungit och fötts direkt ur mitt hjärta. Det krävs mod att släppa ut barn som föds från ens hjärta. Det är bara för det modet jag kräver respekt. Det andra får världen tycka vad den vill om.