Jag får tio euro av någon i Slovenien som jag inte känner. En donation för att fortsätta koda VSCP. Det händer ibland, inte så ofta, men ändå då och då. En hundring är såklart inte så mycket pengar. Det är en tiondel av timtaxan. Motsvarande tio minuter av professionellt jobb sisådär. Men det är inte storleken på beloppet det handlar om för mig. Det är snarare att någon som jag aldrig pratat med och aldrig träffat orkar skicka iväg de där pengarna som ett bevis på uppskattning. Jag blir glad, får kraft av det där, ja, får kraft och återfår tron på mänskligheten. Viktigt för en sådan som mig som tidvis saknar den där tron helt och hållet.
Jag har förstått att det är ganska vanligt i USA. Folk kan ibland leva på donationer om man fixar något som används av många. Europa har inte samma vana. Men där som här är såklart det vanligaste att folk hellre tar utan att bry sig. Vill dessutom ha mer helst också. Vill absolut inte ge något tillbaks. Orkar inte säga tack. Det går helt enkelt några tusen “väskryckare” på varje “tackare”. Det lever man med men blir verkligt glad när de där tacken kommer. Det är de som får en upp för de tyngsta backarna.