Jag plockar av pelargonerna på kontoret och knappar in vinterns vattningsschema i kalendern. En sådan där skön syssla. Att ha tid med något sådant. Fast egentligen har jag inte tid såklart. Det finns hur mycket som helst kvar att göra. Ingen tvekan om den saken. Men man kan inte äta den där elefanten i en enda tugga. Man måste ta en tugga i taget. Det finns inget annat sätt att äta en elefant på. Så jag tar det lite lugnt. Flyttar om pelargoner. Ger dem lite vatten. Plockar och pratar med dem. Mina vackra damer och kamrater med ursprung från sydafrikanska sluttningar här på kontoret som bjuder på skönhet och är samtalspartners hela året om.
När jag är klar med det så borde jag egentligen dammsuga. Men plockar ner de två robotdammsugarna och låter dem fara omkring i ett varsitt rum. Det duger kanske inte riktigt det där robotdammsugna. Det finns för mycket sladdar och prång här i lokalerna och maskinerna billiga. Men det får helt enkelt duga idag som så många andra dagar.
Efter intensiva veckor av jobb måste man helt enkelt tillåta sig tid av eftertanke. Det går inte att bara kasta sig in i nästa projekt och dyka ner i det med allt man har på direkten. Nej, man får stanna någon dag här uppe i den riktiga världen för en stunds eftertanke och “ta-sats-tid”. Jag tittar lite på fåglarna utanför fönstret. Talgoxar mest som vanligt. Men lite andra sorter också. De äter som galningar. Vi bjuder gärna. De också närmare “vänner” än någon annan.
Karin fyllde år på måndagen och tårta levererades från svärfar. Funderar på att gå upp och ta mig en bit. Fast jag egentligen inte borde då såklart. Men just det där är min akilleshäl. Kaffebröd, semlor och tårtor och allt sådant där. En söttandad ocool gubbe blev jag född som. Det är bara så. Slå upp arten och läs allt om oss. Men varje tugga av det där är precis samma sak som att sätta den där pistolen i mun och trycka av. Slutresultatet är detsamma men sker bara inte lika dramatiskt och inte med samma smäll. Om just det sas det aldrig något när han/hon/det/gud och jag gjorde vår överenskommelse. Som om det där skulle vara ett sätt att fuska.
På en av mina promenader har jag hittat en gran som jag skall mörda till jul. Naturligtvis är det den vackraste som väljs. Bara det är ju tokigt. Ni som känner mig vet att jag hellre vill se de där granarna få växa upp och bli stora träd. Men resten av familjen gillar belysningar och röda kulor och glitter och barr så vem är jag att försöka sätta mig emot det. Hade jag bott ensam skulle jag nog inte firat jul alls. Jo möjligen hade jag köpt lite extra mat och en flaska glögg. Men jag gillar jul också. Men det handlar inte om budskapet – jag firar ljusets återkomst – utan bara om lugnet när väl julen är på plats. Vägen fram dit är oftast rena galenskapen och jag hatar varenda minut av den. Kanske för att jag växte upp med en morsa som skulle ha det så jävla perfekt till jul och blev i princip galen veckorna före. Skåp skulle städas, golv bonas, kakor bakas, osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv osv och jag hatade varenda en av de där dagarna fram till jul. Men det är som det är. Man spelar med i det där spelet och låtsas som om det inte fanns ett liv efter nyår.
Jag hör att den ena dammsugaren har kört fast och att den andra har slut på batteri. Ny teknik. Fy fan! Dags att börja jobba igen alltså.